Jag gick ensam på balen.
Jag såg dig titta hit.
Du sitter inte ensam på andra sidan salen.
Men jag vågar inte gå dit.

Jag sitter kvar och på dig ser.
Plötsligt ställer du dig upp.
Och du ler.
Du går bort från din grupp.

Jag känner hur det pirrar inom mig.
Du går med säkra steg.
Och du frågar: Får jag denna dans med dig?
Javisst, sa jag och neg.

Du tog min hand.
Och förde mig ut.
Jag kände hur mitt hjärta gick i brand.
Jag önskade att dansen aldrig skulle ta slut.

Men till sist fick vi sluta med att dansa.
För balen var slut och vi var tvungna att skiljas åt.
Och jag ville inte tramsa.
Men sen kom du efteråt.

Och sa: Hej..
Jag rodnade lätt.
Vill du dansa en dans på roser med mig?
Jag visste bara att det var rätt.

Vi gick ut hand i hand.
Ut i den mörka parken.
Vi dansade nära varann.
Med lätta fötter över marken.

Hela natten till morgonstunden.
Dansade vi nära inpå.
Jag kände mig bunden.
Vill kyssa dig redan då.

Slut var nu dansen.
Och vi gick.
Jag tog chansen.
Jag kysste dig, och jag fick.

Tillbaka kysste du mig lätt.
Du lade dina armar runt om mig.
Allt hände på rätt sätt.
Jag ville bara säga dig.

Att jag alltid vill vara där du är.
Alltid tätt inpå.
Om jag sa att jag var kär.
Skulle du fortfarande tycka om mig då?