Sprakknaster, knarr under däcken.
Den nyfrusna slasksnön under däcken.
Och jag tjuter ut, ropar, sjunger upp
Inför allvaret; att allt är heligt.
När däcken rullar fram och jag är ensam
känner jag gemenskap
men är ensam

Så ser jag sammanhangen tydligt
Ärligt betraktar jag mig och dig
Och kvinnan som raskt promenerar
från svettlokalen på hörnet
Vill jag replikera
för att hon går så målmedvetet vill jag replikera
”Har du tid för ett samtal?”
Har du tid och mod att stanna upp
För att ställa frågan?

Hjulen snurrar snurrar
Och vidare genom vårkvällen där allting
lurar tryggt, ännu under vinterns duntäcke.

Snurrar vidare och
och ensamheten är gemensamheten
under himmelskupan
och inuti spricker asfaltens
svartnyanserade botten
och barnen
barnen
ser utan slut på

dialogen