Hej jag ger upp. Hej hej. En gång sa jag något om snö men det spelar ingen roll. Jag är inte så där ny och underbar, som de sa att jag skulle vara. Jag mår inte så bra. På morgonen och på natten. Ibland när det regnar ibland när solen sticker mig i ögonen. Det är så svårt. Att vara så där begriplig som man borde vara. Jag kan inte riktigt se någon i ögonen om jag tror att jag kommer att börja gråta. Om jag hör steg utanför mig dörr så sitter på jag bara på huk och lyssnar på andra sidan. Ibland har jag det så trevligt där att jag aldrig vill gå ut igen. Begriplig när man svarar i telefonen. Begriplig när man handlar fett och socker. Folk mellan raderna, i bankomatkön, på någon fest någonstans och på stationen. Ibland tror jag mitt huvud kommer att explodera när jag står där. Mellan raderna i husen på stationen bland alla barn och banderoller. Men det händer aldrig. Ibland blundar jag hårt och tänker på saker som man kan bli glad av. En blå kaffekopp, en guldtia hårt i knytnäven, ögonkast och socker. Fast jag blir aldrig riktigt glad för det verkar som om små män i kostymer faller ner från himlen och de saknar alla gula paraplyer. De blodar ner hela staden och sen säger ”tack” och ler så där som kassörer gör. När de dör. Staden är nerblodad, de skriver inte om det i lokaltidningen. Ett monster är lös, det spelar ingen större roll i drömmar. Där jag bor. För inget av det här är jag. Tungan i munnen ibland tidiga mornar och TV-soffan. Inte jag. Bakom hyllor, under stenar och på perronger i affären. Där finns det alltid något att ta. Klumpen i halsen som något lagt dit vill jag ha betalt för. Någonstans i världen är detta en sysselsättning, en konst eller ett arbete. Att ha en klump i halsen som säger ”hej jag är fanatisk” när du åker båt nedför vattenfall. Någonstans i världen är det samma sak som konståkning tänker jag ibland. På morgonen, när jag gett upp. Ny och underbar. Ambitionen som gör mig så himla ful. Hej hej god dag jag har faktiskt gett upp. ”Jag har en orange trafikkon på huvudet det är därför ingen älskar mig” borde jag säga när de frågar hur jag mår. På vykort och i badhuset. Under vattnet när klor viskar i ens öra att gravitation inte riktigt fungerar som den ska när man är upp-och-ner. Hej jag har en vägkon på huvudet och är ny och underbar. Mig kan man älska. På natten och på dagen och när jag ler in i kameran och blir ful på bild och ful i verkligheten och något som de pratar om i ett land som jag bara hört talas om under ett täcke. Vitt vin och sömnpiller fungerar inte på barn står det någonstans i min matematikbok. Jag tror att jag har slutat att sova utan att riktigt ha vaknat, utan att riktigt ha somnat. Jag bara dödar tid och suger in luft. Den kommer ibland ut och då bildas det ett litet moln som lär komma från mig. Det är det bästa jag någonsin gjort. Nästa gång det händer kommer jag att dö för då är jag full. Fullständig, fullbordat. Full och ful. Fötter som fryser om vintern för att de tänker på sommaren och sommaren då man drunknar för att man tänker på kärlek. Ett hjärta som är fullpumpat med popcorn och biosäten. När man sitter i biografmörkret och alla vackra par stirrar på en och sen stirrar de på varandra sen tillbaka till mig och sen ler de så där fånigt som jag gör när jag fyller år och sen kysser de varandra och jag tar kort med min engångskamera som bara jag ser. Jag tar tidiga tåg till andra städer. Sen åker jag tillbaka. Parker man ibland sitter i och människor man ibland tänker på. Alla dessa personer. En miljon människor som man träffat på skolgårdar, i hus, under busstationen, i franskaverb och visslandes i ett gatuhörn. Ingen förstod mig. Jag talade alltid om något annat. Krig, fred, barn i rullstolar, snask, boxning istället för sex, varför mina tuggummipaket alltid är så skrynkliga. Mitt enda riktiga svar. Jag är skrynklig. Jag regnar ner från skyn. På hösten och på natten. Bland leenden och bland ögon. Under stolar och under täcken under sängen. På morgonen och på natten. När man vaknar och när man somnar. Hej hej god dag. Kexchoklad i mitt blodbad en annan dag i marmelad mitti en ballad om att vara skadeglad som det står om på ett flygblad. Hej hej jag kan inte stava mitt namn men jag ger upp för jag har blivit så där som man blir när man vill bli förälskad och älskad. Så där hysterisk och oanvändbar. Ler.