Djup in i skogen fanns det en sten.
Stenens mossa var illgrön.
Mossan var det som drog dit mig
från första början.

Stenen blev mitt tillhåll.
Stenen blev min vän.
Med den delade jag allt,
alla mina känslor,
alla mina problem.

Men så en dag
när jag fick en mänsklig kamrat,
lämnade jag stenen.
Stenen fick vara kvar
kall och ensam i skogen.
Där lämnade jag också alla mina
sorgsna tankar.
Men innan jag gick
ristade jag in ett litet
hjärta för att visa min kärlek.
Stenen hade hjälpt mig så mycket.

Senare när jag var äldre
bestämde jag mig för att
hälsa på stenen.
När jag kom fram försökte
jag hitta hjärtat.
Men hjärtat var borta.
Jag grät en liten stund,
förtvivlad över att hjärtat var borta.
Men insåg sen att hjärtat var
borta för jag behövde inte stenen längre.
Alla sorgsna tankar var borta,
jag var glad och lycklig.

Alla behöver en vän, mänsklig eller inte.