Det är i tysta stunder som jag inser hur viktig tystnad är. Ett stilla ögonblick när mina tankar kommer till sin rätt. Man kan inte bara \"vara\" när folk pratar. Det är först när alla tystnar som man verkligen känner. Man känner, på riktigt, vem man är. Eller så börjar man söka. När man tystnar börjar sökandet efter det sanna jaget.Vem är jag? Vad är jag?
Alla frågor som dyker upp i tystnad. Alla svar som man väntar på. Otåligt, med nervösa fingrar trummandes mot en gammal sliten träskiva.
Dunk,dunk,dunk...

När jag befinner mig i tystnad, då hör jag mitt hjärta och jag känner det. När jag ligger mot golvet så brukar jag känna mitt hjärta, det liksom studsar mot golvet. Rör det för en sekund. Eller så känner jag mitt hjärta på ett helt annat sätt, oförklarligt och det låter.
Dunk,dunk,dunk...

När jag är tyst granskar jag min omvärld och mig själv. Konturerna av det jag ser idag och mitt förflutna. Jag ser att saker som jag aldrig lagt märke till förut, blir tydliga. Jag kan känna formen av livet och jag kan höra framtidens förväntan.
Dunk,dunk,dunk...

En stilla tysnad inom mig vaknar också i tomheten av den du är.
Tystnaden är oändlig och oföränderlig.
Min din och vår tystnad.
Evighet och ett ljud.
Dunk.dunk,dunk..