Kyrkogården.

Jag sitter på kyrkogården, solen skiner. Fåglarna kvittrar och blommorna
bredvid en häck har tappat sin färg. Fast blommorna har nu en gyllenbrun
färg. Den färgen är troligen den sista färgen blomman kommer att besitta.
Blomman var troligen stor, ståtlig och röd. Nu kommer vindens mjuka stämma
och den stora gula solen slukas av de grå molnen. Om endast några få
minuter hade molnen förvandlat den blå himlen grå.

Jag tittar på den gyllenbruna blomman igen, dock ser den inte så gyllenbrun
ut längre. Nu ser den grå och död ut istället för det vackra jag såg i den
innan. Sakta kliver jag upp och går vidare. Går förbi några gravstenar som
inte ser ut som de jag hittills gått förbi. Där låg grus överallt, och de
gröna buskarna finns inte där. Det molniga vädret gjorde gravarna med grus
till en plats som jag förknippar med döden. Nu kommer jag till en brunn. Där är en gammal kvinna klädd i en röd jacka och blåa jeans. Hon fyller en grön vattenkanna i plast med vatten, och gick bort mot någon grav. Jag kollar ner i brunnen och den gråa himlen färgar vattnet
till någonting rått och farligt. Jag börjar tänka på gumman med vattenkannan. Hon kommer hälla det råa vattnet på någon blomma bredvid någon
grav som kanske hennes man eller föräldrar ligger begravda i. Det hela får
mig att rysa.