Ett tag forsade tankarna ur mig, och jag kunde skriva. Det var inte misslyckade försök till att komma fram till målet, utan det gjorde jag verkligen.

Text på musik, text på musik, text på musik. Det är så jag vill ha det. Men ibland går det inte. Som nu. Och så har det varit ett bra tag nu. Suck, man vill så gärna men man kan inte. Det är nån sorts motvind. Vart man än vänder sig möter man denna motvind. Ibland får man nåt skit i ansiktet som man gärna hade varit utan, men nejdå, det är så det ska vara.

Nu har jag snart kommit till den vanliga återvändsgränden. Ett stort hinder som verkar omöjligt att komma över. Men med rätt sorts vapen och envishet kan man komma över det. Det är den visionen jag har haft hela tiden, men det verkar inte vara den verkligheten som vi lever i. Eller det kanske det är, men det är svårt att hitta de vapen som man måste ha, för dem är hela tiden upptagna. Men då får man vara envis och söka rätt på de oupptäcka vapnen och använda dem innan någon annan hinner före. Det är en besvikelse att nästan allt som skrivs redan har skrivits och allt som man säger redan har sagts. Det här är säkert någon annans ord, men jag bryr mig inte. Jag gör revolt. Det ska jag göra. Jag ska använda de ord jag vill och nu ska jag använda de toner som jag vill. Ingen ska kunna bestämma att jag inte får skriva. Inte någon eller något. Så min tomma hjärna: Släng dig i väggen... Jag har mängder med tankar som vill klä sig i toner.

Nu har jag bestämt mig. Jag har som mål att vara envis och övervinna min perfektionist-personlighet och rädslan över att göra fel. Och för den delen tänker jag inte bry mig om jag råkar komma in på andras vägar när det gäller texter och musik. Det spelar ju inte någon stor roll... Det är ju för min egen del som jag skriver. Och det är nog ingen som bryr sig om jag skriver något som låter som någon annans. Det hoppas jag i alla fall...

Så till plagiat-perfektionisten: Du kan gå nu. Du gör ingen nytta här i alla fall.