Smärtsamma skrik som flödade fram genom luften. Hat som snabbt gjorde slut på oskyldiga människors liv. Skriken som ljöd skar sönder mitt hjärta i tusen bitar. All den glädje som jag tidigare känt var helt utrotad. Varför? Varför allt detta hat? Vad hade vi gjort dem egentligen?
De här obesvarade frågorna plågade mig under hela den tiden när jag var i koncentrationslägret. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde överleva. Hela min familj blev dödad, men jag överlevde. Efter kriget kändes det som hela jag var tom. Jag hade tappat alla mina vänner och hela min familj. Känslan av att vara död när man egentligen lever är obeskrivlig. Men nu har tanken slagit mig att jag egentligen borde vara glad och känna tacksamhet, eftersom att jag fortfarande hade kvar det viktigaste i mitt liv: min tro.
Jag heter Ernfrid, och är ett Jehovas vittne, och jag ska försöka få med mina tankar och känslor på detta papper. Det är svårt, men jag ska försöka.
Den hemskaste tiden jag någonsin upplevt började 1941, då ett par tyska soldater stormade in genom min dörr.
- Ut! Ut ur huset!
Jag förstod inte vad som hände, men jag var väldigt nervös. Jag kunde höra mitt hjärta slå av rädsla. Jag hade hört talas om andra som hade fått samma besök av tyska soldater. Fick man verkligen göra så? Bara storma in sådär i ens hus? Dem fick tydligen det, men det tyckte inte jag var särskilt rättvist.
Soldaterna tog mig och min familj och förde oss ut ur huset. Vi visste varken vart dem skulle föra oss eller vad som skulle hända med oss. Min käre far sade till mig att allt skulle ordna sig, men jag vågade inte riktigt tro på honom. Allt kändes så kusligt och skrämmande på nåt sett. Jag ville tro på honom, men vågade inte...
Jag och min familj blev satta på ett tåg tillsammans med många andra människor. Jag tror ingen på tåget visste vart vi skulle, men alla kände nog samma rädsla inom sig. En rädsla som utrotar alla de glada och lyckliga tankar man har, och fyller sinnet med mest skrämmande tankarna istället. En av tankarna som fanns i mitt inre var: Kommer jag och min familj att överleva…? Jag hoppades att svaret på den frågan skulle vara ja.
När tåget tillslut stannade med gnisslande ljud så var vi framme. Dörrarna öppnades och vi steg ut tillsammans allt annat folk. Kylan bet tag i oss och snön låg som ett tunt, tunt täcke på marken. Vi blev uppställda på ett långt led, där soldaterna delade upp oss, antingen till vänster eller till höger. Om man blev flyttad till höger så betydde det att döden stod för dörren. Man skulle skickas direkt till ett förintelseläger. Det ville jag absolut inte. Om dem flyttade mig till höger så skulle jag med all kraft, slå knytnäven i ansiktet på dem. Fast det skulle nog inte bli så lätt, eftersom jag fortfarande bara var ett barn och inte hade så mycket kraft i mig. Jag insåg efter en stund att det bara var att hoppas på det bästa, även att det var svårt att acceptera så fick jag göra det. Snart var det vår tur. Hela jag skakade av rädslan att förlora min familj. Hela jag skakade av rädslan att jag kanske skulle förlora livet. Men nu, idag, vet jag hur det blev. Jag och min storasyster drogs till vänster, medan resten av vår familj drogs till höger. Det var en fruktansvärd syn. Ilskan inom mig växte och växte, men jag visste att om all min ilska som fanns i mitt hjärta skulle göra sig uttryckt genom motstånd och slag, så skulle jag ha blivit skjuten på en gång. Det var nog bäst att försöka hålla känslorna instängda.

Tiden i koncentrationslägret var hemsk. Jag fick se min storasyster plågas dag och natt. Och som inte det skulle vara nog så fick jag slåss med mina egna problem. Stora och smärtsamma skador över hela kroppen. Min mage mådde inte heller så bra. Det gick inte en minut innan den hungrade skrek efter mat. Det var nästan som att den var en egen person som och höll på att dö ut. Min mun var som sand i öknen, torr. Torr som den torraste av all torr sand som finns. Längtan efter vatten växte sig större och större för varje dag som jag arbetade i arbetslägret. Men eftersom jag knappt fick tag på vatten att dricka så väcktes det frustration inom mig.
En dag som jag aldrig kommer glömma är den dagen när soldaterna tog min storasyster ifrån mig. Det sista jag såg av henne var när hon blev bortsläpad med tårar som föll från hennes ögon. Det sista jag hörde av henne var när hon skrek till mig att jag skulle vara stark och inte ge upp, att jag skulle hålla ut. Hon skrek. Hon skrek så hjälplöst. Skriken slog ned mig totalt. De lockade fram de mest smärtsamma tårar som någonsin har fallit från min kind. Den synen glömmer jag aldrig, och den synen har plågat mig hela min tid efter att det hände.
Nu var jag tvungen att klara mig på egen hand. Min syster hade lämnat mig och jag var helt ensam i koncentrationslägret med främmande människor och tyska soldater som plågade oss så hemskt.

Förhållandena blev allt svårare och svårare. Min mage blev sämre och törsten i min mun blev ännu större än den redan var. Jag orkade snart inte kämpa mer. Jag ville bara dö. Dö bort från det onda, och dö bort från allt hemskt. Jag hade ställt in mig på att aldrig mer få se min familj i det här livet igen. Men jag kom ihåg min systers ord: ”Håll ut!”. Jag kunde bara inte strunta i de orden. De satt för hårt inrotade i mitt hjärta. Jag var tvungen att försöka hålla ut, och jag tror att det är på grund av min syster som jag lever nu, för varje gång när jag hade det svårt så tänkte jag alltid på henne och kände att jag alltid fick lite extra kraft.
Så höll det på tills jag trodde slutet på mitt liv hade kommit. Tyskland hade kapitulerat och vi gick en jättelång marsch, som på senare tid visats att den kallades för ”Dödsmarschen”. Jag vart tunn som en sticka och magen skrek fortfarande efter mat. Benen orkade knappt hålla mig uppe. Men jag var ju tvungen att försöka. Jag kom ju fortfarande ihåg min systers ord.
Efter ett tag så förstod jag att jag skulle dö oavsett om jag fortsatte gå eller om jag stannade. Jag var så trött och jag orkade inte mer. Alla mina krafter var uttömda. Jag la mig ned på marken och väntade på att bli skjuten av soldaterna. Jag hörde hur steg närmade sig, och kände sedan ett gevär tryckt mot tinningen på mig. Nu hade slutet kommit. Jag blundade hårt och väntade på att det snart skulle vara över. Men sedan jag hade blundat en stund, kände jag hur geväret försvann från mitt huvud. Vad hade hänt? Varför blev jag inte skjuten? Jag vet fortfarande inte varför han lät mig leva, men det är jag oerhört tacksam över, nu i alla fall. Jag låg på marken, blundandes och rädd för livet. Där låg jag ett långt tag och funderade på om jag var död eller inte. Jag insåg senare att jag hade överlevt. Men hur kunde det vara möjligt? Jag hade ju varit nära döden så många gånger, men jag insåg nu att jag var tvungen att försöka leva igen.

Tiden gick, och mina rynkor kom. Jag har blivit gammal och benen håller mig inte längre uppe, men det av naturliga skäl. Jag sörjer fortfarande min familjs bortgång och jag lever än med de hemska minnena när dem försvann från mig. Jag har inte sett dem sen dess, men jag är säker på att jag kommer att få se dem igen. Jag brukar ofta tänka på hur det blir när jag får se min familj igen. Min far, mina två bröder, min mor och min syster. Min syster kommer att bli glad när hon får se att jag lydde hennes ord om att jag skulle hålla ut.
Jag lever med hoppet att få se dem igen. I paradiset.