"Redan de gamla grekerna..."  brukar man ju inleda med att säga när någon företeelse kommer på tal som har ett äldre ursprung än vad man kanske tror.

Och redan de gamla grekerna skrev lyrik, eller poesi. De ädsta kända poemen är från 600-talet f Kr, en tid som i Grekland ska ha inneburit fundamentala sociala förändringar, politisk oro, rentav revolutioner, och då det nästan alltid förekom krig eller risk för krig. Linnér skriver "Allt fler greker förlorade rotfästet i det egna landets grund och levde ofta otryggt och oförutsägbart, De politiska oroligheterna drev många utomlands." Själv kan jag inte låta bli att dra paralleller till vårt eget nittonhundratal när jag läser detta.

Denna tid av sociala och politiska omvälvningar blev en grogrund för lyriken. Det var en individens epok, skriver Linnér, i vilken lyriken uppstod "som ett naturligt medium för tidens oro, fruktan, främlingskap och nya tankar och synsätt". Tidigare hade man haft epiken, som distanserat, högtravande och ceremoniellt berättade om sedan länge döda hjältar - gestalter som aristokrater och riddare identifierade sig med, medan folkets breda massa var anonym. En av de tidgast kända lyrikerna var Arkilokos från ön Paros. (Ordet lyrik är faktiskt härlett från stränginstrumentet lyra enligt traditionen fick Arkilokos sin diktargåva när han mötte några muser (sånggudinnor) som gav honom en lyra).

I och med lyriken fick det personliga jagets känslor och upplevelser en uttrycksform. Arkilokos, som faktiskt både var soldat och poet, skriver om en strid mot en stam vid namn saier där han förlorade sin sköld:

Någon saier gläder sig nu åt den felfria skölden
som jag, tvungen och nödd, lämnade kvar vid ett snår.
Livet jag räddade dock. Vad bryr jag mig därför om skölden?
Den må djävulen ta, snart ska jag skaffa en ny.

Skölden hade alltså inte längre något mytiskt värde, som i Homeros episka berättelser, utan var bara en handelsvara bland andra.

En politisk flykting, Theognis, skrev följande:

Svart blev mitt hjärta av sorg, jag tänkte på blommande ängar,
tänkte på fälten som nu ägs av främmande man.
Mulorna drar sin plog, men ej mera för mig - för en annan.
Aldrig ur minnet förgår landsflyktens irrande färd.
(Övers. E. Zilliacus)

Under denna tid, alltså 600-talet f Kr, framträder också Europas första kända kvinnliga diktare, Sapfo. Enligt Linnér var hon större som poet än sin vän Arkilokos, och är upphov till den första stora kärleksdikten i Europa, i en stil som kom att efterbildas och ge eko århundradena igenom hos många andra diktare. En strof lyder, i översättning av Hjalmar Gullberg:

och ditt skratt som klingar så ljuvt
och får mitt hjärta dock att klappa så tungt i bröstet;
blott jag flyktigt möter dig
får jag intet ord över läppen

Det finns en annan dikt som tillskrivs Sapfo, och som uttrycker en känsla som säkert är tidlös och universell: ensamheten.

Plejaderna sjunker och månen försvinner
och midnatten kommer;
minuterna hastar, jag ensam
får ligga och vänta, ensam.

Dessa ord, liksom de övriga stroferna jag citerat, ekar mot oss från de tvåtusensexhundra år som gått sedan de skrevs, och trots alla tidsåldrar som har förflutit sedan dess, och alla förändringar som har skett, kan vi nutida människor säkert känna igen oss i mycket.

Man kan som sagt inte undgå att dra paralleller mellan denna tid, 600 år före Kristi födelse, och den tid vi nu lever i, som också har inneburit stora sociala omvälvningar, många krig, varav två världskrig, och många som har fått lämna sitt land. Dessutom står individualismen högt just nu, något som den tydligen också gjorde på den tiden. Alltså är det nog ingen tillfällighet att "vanligt folk" har börjat skriva i en omfattning som aldrig förr, att skrivarajter på nätet, som poeter.se och flera andra, är så populära (för att inte tala om bloggandet) och att det har blivit så populärt att ge ut sina egna böcker.

Avslutningsvis några rader ur ett utkast till en dikt av Tomas Tranströmer som inspirerats av historien om Arkilokos:

"Arkilokos, Arkilokos"
Det finns tusenåriga frön som ännu
tickar av liv.
Och dessa skärvor som ler i sin monter
Dessa föremål där kommentatorernas ord
fastnar som fiskfjäll
Och dina fattiga ord som simmat genom många texter
och hällts ur kärl i kärl
och slagits av våg efter våg
"Arkilokos!"