Man föds barn
med en konsant tomhet
att fylla
med sig själv
men när jag märker
att jag inte
existerar

Då gapar tomt och fruktlös
denna famn mot min barm
där jag varken har
ett ansikte
eller namn

Jag försöker alltid greppa
det jag famlar efter i en bottenlös grav
men konstant gräver jag mig under
av mina egna (eller andras) krav

Så jag sitter här
nu ensam
Besökt av tusende tårar
och sakta kommer jag dränkas
i denna sorg
denna borg
av ett hav


Jag har ofta försökt att få dig
Ack, du min Bästa Vän
men jag når aldrig fram dit
jag är bara ett minne
ett skratt
igen....


Mer blir jag nästan aldrig
därutav min ensamhet
som gapar i mitt mörker
fast ingen riktigt vet

För visst sprudlar jag av skratt
Visst drömmer än väl jag?
Men mitt här i min verklighet
Ser jag bara obehag...

Jag saknar dig Min Vän
Du som aldrig riktigt fanns
Du var blott en låtsaskompis
i en fantasi jag gav substans


Nu är jag en så kallad vuxen
och jag tappar ständigt hopp
som en omvänd patient
löper blodet slut sin dropp

Men visst, jag fortsätter skratta
Skickar gåvor till okänd adress
Kanske jag får en glimt av lycka
någon eldar bort min tristess

Men jag orkar inte försöka
jag är trött, jag vill sova bort
Detta liv som ibland känns för länge
fast det utger sig att vara kort


Lika bra kanske fortsätta drömma
om hur jag också hade en "sån vän"
som aldrig lämnade mig ute
....när mörkret kryper in igen