Han slog sig ner bredvid henne. De satt på en bänk. Båda var lite spända. De kände på sig att något skulle hända. Båda visste vad ’något’ var, men ingen av dem visste vem som skulle få ta det svåra steget och ta initiativet. Ingen sa något. Tystnaden kändes på något vis bra för dem båda. Den fanns bara där, den ställde inga krav, den bara var och mer var det inte.
Han undrade om hon också kände det han kände. Det gjorde hon säkert inte. Han skulle inte våga. Hon skulle bara bli arg och aldrig mer prata med honom. Om inte hon gjorde något skulle inte han heller göra det!
Hon undrade om han skulle göra det. Eller om hon skulle göra det. Skulle hon våga? Skulle han våga? Hon visste inte. Säkrast att avvakta, tänkte hon. Men, om hon sträckte ut sin hand, skulle han då ta den? Skulle hon våga försöka? Nä, inte än i alla fall. Kanske om en stund.
Han kände hur han började svettas lite lätt. Nervositeten kröp fram från sitt gömställe och sökte sig till varje vrå av hans kropp.
Solen började gå ner. Mörkret skulle snart sluka den lilla park där bänken stod. Båda kände de lite panik inför det stundande mörkret. När det kom hade de inte så stor anledning att sitta kvar på bänken längre. Snart skulle någon av dem vara tvungen att våga.
Nu vågar jag sträcka ut handen, tänkte hon. Men tänk om han inte tar den? Tänk om han ser den men inte tar den? Nä, hon skulle vänta ett tag till. Kunde inte han göra något?
Ska jag göra något nu? Förväntar hon sig att jag ska göra något? Nä, hon känner nog inte samma som jag gör. Varför skulle hon göra det? Varför skulle hon vara intresserad av mig? Nä, hon förväntar sig nog inget. Det är bara jag som inbillar mig saker.
Ska jag säga något? Varför säger inte han något? Jag måste säga något. Vad ska jag säga? Hon funderade en liten stund. Inget bra dök upp.
”Vackert väder,” sa hon. Det var inte vad hon tänkt säga, men det var vad som kom ut. Nej, tänkte hon, nu har jag sabbat allt.
”Ja,” svarade han. Han kände sig lättad. Från början hade tystnaden känts som en allierad, men ju längre tid som gick desto mer kändes den som en förrädare. Nu hade hon besegrat den åt honom. ”Ja, tänk om det var så här varje dag.” Det var inte något speciellt med vädret, men det tänkte varken han eller hon på.
”Ja.” Det blev tyst igen.
Hennes mod steg. Första steget var avklarat. Nu var det bara det där med handen, sen skulle han få sköta resten.
Försiktigt sträckte hon ut handen i riktning mot honom. Han såg den och förstod vad hon ville. Han ville ta den, men han ville inte ta hennes hand i hans egen svettiga hand. Diskret torkade han av den mot sina jeans. Försiktigt sträckte han ut den och tog hennes hand i sin.
Hon hade just varit på väg att dra tillbaka handen, men som tur var hade hon inte hunnit. Hon brydde sig inte om att hans hand var varm och lite svettig. Han hade tagit hennes hand och nu kände hon det som att hon hade gjort sin del.
Vad ska jag göra nu? tänkte han. Kanske känner hon också något. Kanske… nä… hon… Han visste inte vad han skulle göra. Jag väntar en stund, tänkte han.
Skulle han våga? Hon hade vågat. Han kanske aldrig skulle få en sån chans igen. Han ville göra det, men tänk om hon blev arg? Tänk om hon inte ville att han skulle göra det? Vad skulle hända då?
Mörkret hade börjat sin offensiv mot ljuset och det såg ut som en seger låg ganska nära. Nu måste jag göra det, tänkte han.
Nu måste han göra det, tänkte hon.
Han släppte hennes hand och la den om hennes axlar istället han skakade lite lätt när han böjde sig fram. Han tänkte sluta ögonen men kom på att han kanske skulle missa hennes mun då. Det skulle inte vara så lyckat.
Han kysste henne. När kyssen tog slut hade en epidemi av rodnad drabbat dom båda. Det brydde dom sig inte om. Dom kysstes igen.
Hon hade vågat.
Han hade vågat.
De hade suttit på bänken i nära en timme innan det hände. Ändå hade de båda vetat att det skulle hända redan från första början.