Det var en gång en skön prinsessa. Hon var så chill att man inte visste riktigt vart man skulle ta vägen. Svartvit var den sköna prinsessans namn. Hennes bror Gråvit var en riktig lamer, han ville aldrig festa, ville aldrig röka på och sa nej till allt som kunde vara det minsta farligt, eller roligt.

En dag dog Svartvits pappa, Kungen. Knall och fall. Kärnfrisk och pigg och helt plötsligt död och smetig. En väldigt stor lastbil vägrade flytta sig från sitt körfält när Kungen, något bladig, glidit över på fel sida vägen i sin fläskigt feta mercedes. Shit happens when you party naked. Katatoni och sorg runt om i nationen, men det fanns inget att göra.

Svartvit tog sin faders död hårt och började punda mer än någonsin tidigare. Gråvit lackade och sparkade ut henne ur slottet, men onda tungor sa att det var för att han hittat ett nytt ligg och behövde hela stället för sig själv. Horribel statussänkning att bo med syrran.

Svartvit slaggade hos langare och i olika knarkarkvartar runt om i staden under veckorna som följde. Kungens begravning var storslagen, men Svartvit var hög och högljudd och pajjade festen en aning. Gråvit grät på rätta ställena och tog inga droger under hela kvällen. Proper så det förslog.

Efter begravningen kände Svartvit att det var dags för en förändring, något nytt, något fräscht, så hon tog bussen till en annan stad i konungariket. Där träffade hon en färgad liten stackare. Han pundade mer än någon hon träffat tidigare och hon blev genast kär i honom. Han tog med henne hem till sin lya. Där bodde sex andra lirare, ingen den andre lik.

De sju snubbarna kallades allmänt för de sju färgerna, ty tillsammans bildade de en regnbåge av världens alla ansikten för misär och förfall. I deras egna ögon var de varken miserabla eller förfallna, de var upplysta, alla de andra var lurade av Systemet, hjärntvättade. "Droger fuckar inte upp dig, Systemet fuckar upp dig".

Om kvällarna hade Svartvit djupa diskussioner med Färgerna. De diskuterade det sjuka i att vissa växter med så uppenbar, övernaturlig, läkekraft var förbjudna enligt lag, medan Systemet bara malde på. Systemet och lagens långa, klåfingriga arm, däri låg samhällets problem. ”Om bara snutjävlarna kunde gå och dö lite lugnt i ett hörn någonstans skulle kärleken vinna och ingen skulle längre behöva må dåligt.”

Veckorna gick och Svartvit upplevde sköna rus i Färgernas lilla, illaluktande lägenhet. De var bara vanliga människor och hon var prinsessa, men skön som hon var brydde hon sig aldrig om det. Allt var ändå Systemets fel. Systemet hade gjort henne till prinsessa. Hon hade inte valt det själv, men detta valde hon själv. Hon valde livet, drogerna som gav henne möjlighet att se livet för vad det verkligen var. Hon var nöjd med sitt val. Hennes far hade aldrig brytt sig tillräckligt, aldrig kramat henne tillräckligt, aldrig läst god-natt-sagor för henne. Han hade varit en dålig far, en ulv i fårakläder. Hon hatade honom för det och hälften av tiden kom hon inte ens ihåg att han var död, hälften av tiden kom hon inte ihåg att hon var prinsessa, att hon hade en bror, att hon en gång varit en vanlig människa.

En dag var det fest hos grannen. Genom en dimma vandrade hon genom den slitna korridoren. Färgen på väggarna hade släppt bitvis och lämnat fläckar av naket, rött, tegel som kontrast mot den annars smutsigt gräddfärgade väggen. Golvet knakade för varje steg hon tog, men i hennes medvetande gick hon över en äng täckt med de finaste av blommor, full av liv och lust. Hennes värld hade varit färgglad och vacker ända sedan hon träffat Färgerna. De kunde så mycket om allt, om världen och hon beundrade dem.


Gråvit spenderade all sin tid med den sotiga kokerskan. Den nya kärleken hade han mer eller mindre glömt efter att de gift sig hastigt med en Elvis-kopia till präst. Hon skötte sig själv och kokerskan var betydligt mer spännande. Gråvit hade aldrig haft några laster, men han hade heller aldrig haft något att tänka med.


Svartvit gled in på festen. En sliten, omöblerad och illaluktande lägenhet, i stort sett identisk med den hon delade med de sju vrak som kallades Färgerna. Färgerna var också där, hon kunde se dem, likt en regnbåge i ögonvrån. De var så vackra allihop.

Röka delades ut till höger och sprutor stacks in i vener och sände njutning, bättre än tusen orgasmer, genom kroppar som sedan länge tappat fotfästet i verkligheten och som, förmodligen, inom kort skulle befinna sig sex fot under marken.

Sprutor skrämde den sköna prinsessan och hon hade hållit sig till sådant som gick att svälja eller röka, men denna kväll var allt så vackert, alla var så vackra. När någon tog tag i hennes arm, spände en gummirem runt den och började leta gjorde hon inget motstånd, hon ville njuta, njuta så som Färgerna njöt varje dag, njuta så som hon aldrig gjort förr.

Fyrverkerier exploderade och bildade mönster inom henne, mönster så vackra, så underbara att hon inte visste vad hon hette längre. Känslan letade sig ut i varje nerv, kittlade hennes tår, smekte hennes hår, fick hennes hjärta att galoppera glatt.

Långsamt försvann hon djupare och djupare in i sig själv, in i njutningen, längre och längre tills hon inte längre var medveten om vad som hände med henne.

Färgerna grät inte. Svartvit var död, borta, förlorad, men vad spelade det för roll? Det var Systemets fel och de kände ingen skuld, ingen sorg, ingenting. Systemet hade skapat överdosen som ett sätt att kontrollera folket. Överdosen berodde aldrig på drogen, den berodde på att Systemet och den långa armen haft ett klåfinger med i spelet och lagt till något slags medel, så att de kunde ha kontroll över folket, styra massan, lura massan. Systemet var ulven i fårakläder, Systemet kunde gå och kamma sig.


Gråvit drog på sig könssjukdommar och oäkta söner medan Fru Gråvit spenderade rikets pengar på Prada och Dior. Vissa sa att Kungen hade fått spel om han fortfarande varit i livet, men faktum var att Kungen varit gravt alkoholiserad under större delen av sin tid som regent och förmodligen inte hade brytt sig ett dyft om vad hans missanpassade avkomma ställde till med.


Snövit vaknade upp. Ur hennes hjärta stack en spruta upp, hon hade funnit sin prins, han hette Adrenalin.

De gifte sig och halva kungariket och levde lyckliga i alla sina dar!