Ensam i vida världen, ingen som skulle höra honom skrika ens om han tog i från tårna. Ingen. Hans liv hade varit bra, det fanns inget att klaga på. Uppväxt med båda föräldrarna i en kärleksfull familj. Uppväxt i ett bra område, många nära vänner. Ändå var han ensam. Nästan sju miljarder andra människor i världen och ändå var han ensam. Fysiskt fanns det nästan alltid någon annan närvarande, men psykiskt var han ensam, utlämnad åt sitt öde. Kanske hade han valt det själv, han visste inte säkert. Det enda han visste var att han inte klarade ensamheten längre, inte klarade bristen på förståelse, inte klarade en enda åh-vad-jag-tycker-synd-om-dig-blick till. Han ville bort, bort från allt, bort från alla. Ibland drömde han om att bara lämna allt och ge sig iväg, bara sätta sig på tåget och se vart han hamnade. Ibland drömde han om att bara lämna allt, ta sitt liv och få slut på eländet, men det fanns alltid någon anledning att låta bli, alltid någon som betydde för mycket för honom för att han skulle kunna genomföra planen. Hon visste inte om det, visste inte hur mycket hon betydde för honom, visste knappt vem han var, vem han var egentligen. De hade träffats flera år tidigare och genast blivit vänner. Vänner. Det var det enda problemet med henne. De var vänner, men han ville så mycket mer. Han visste att hon var kvinnan i hans liv. Det hade funnits andra, många förhållanden, mer och mindre långvariga och mer och mindre seriösa, men han hade ändå alltid vetat. Hon var den han hörde ihop med, det var med henne han ville leva sitt liv, bara för henne ville han leva sitt liv, men hon visste inte, förstod inte. Han visste.

Han vaknade till. På teven visades inte längre den film han sett tidigare. Istället visades TV-shop. De ville sälja något slags multiverktyg för köket som var bra till allt. ”Det enda redskapet du behöver för att laga en riktigt god middag,” sa de. Han kunde laga en riktigt god middag utan den där plastiga manicken. Klockan hade hunnit bli halv fyra på morgonen. En och en halv timme kvar tills det var dags att stiga upp. Han steg inte upp för att han var tvungen att gå till jobbet. Det var han inte. Sedan tre veckor tillbaka hade han varit sjukskriven på grund av en skadad hand. Tidigast nästa vecka skulle han återgå till arbetet, men han steg upp för att behålla någon form av struktur på sin tillvaro och för att slippa sova mer än nödvändigt. I drömmarna tog han alltid steget, det slutade alltid på samma sätt och det gjorde honom rädd. Det var så lätt och kändes så bra. Kändes bra ända fram till att han öppnade ögonen och insåg att han fortfarande räknades till de levande. Han ville inte ta sitt liv, men han ville inte leva det, inte utan henne.