Jag träffade Charlie på ett sjaskigt café nere i stan. Jag satt och läste, men kunde inte koncentrera mig. Det var något i luften, en konstig stämning som gjorde mig nervös. Då dök han bara upp! En lång gestalt, med ljust hår och ögon jag aldrig skådat. Han bar på en väska som mest liknade en stor låda med handtag. ”Får jag slå mig ner?” frågade han och log så den vita tandraden syntes.

Jag hoppade till och såg rakt in i de blå ögonen. Vad var detta? En vilt främmande man frågar om han får sitta vid mitt bord. Eller nja… Han liknade mest en vuxen pojke. Om han inte hade haft den där svarta rocken, skulle han bara ha sett ut som en skrämd liten pojke.

Jag log åt honom och gjorde en gest som skulle betyda: Slå dig ner! Jag fick ju inte fram ett ord! Detta gjorde mig så arg. Tänk att han kunde göra mig så nervös. Det var väl inget speciellt med honom? Jo, det var det. Mannen som satt mitt emot mig var speciell, och det visste jag redan innan jag hade träffat honom.

”Jag heter Charlie”, sa han plötsligt. Charlie… vilket vackert namn. Charlie… Charlie… sjöng det i mitt huvud och hjärtat började banka. ”Nora”, sa jag mycket tyst, ville inte att han skulle höra. Tänk om han tyckte att det var fult? Det gjorde han inte. Han tittade på mig och sa: ”Nora… Nora, du har ett mycket vackert namn”.

Det var så det började. Vårt samtal. Vår vänskap. Mitt liv hade äntligen fått en mening. Jag hade något att se fram emot, att få träffa Charlie.

Charlie var verkligen fin. Det var inte bara hans yttre, han hade en vacker insida med, och så hade han den stora gåvan att han både kunde prata och lyssna. För honom kunde jag berätta allting.

Vi brukade sitta och prata långt in på natten, eller så brukade han spela saxofon för mig. Under ett av våra samtal fick jag redan på att han spelade i ett jazzband som kämpade för att få spelningar på inneställen. Han sa att de var bäst, men att ingen hade upptäckt dem än, att ingen lyssnat tillräckligt noga, de var missförstådda. För vissa uppfattades detta säkert som skryt, men det var det inte. Detta var sanningen. Charlie var bäst och det visste han.

En gång var vi båda bjudna på en fest på tredje våningen i ett hus. Vi lyssnade på musik och pratade, hade det mysigt på alla sätt och vis. Charlie pratade på mer än vanligt, kan inte precis påstå att han var nykter. Vi satt ute på balkongen och hade det trevligt.

Efter ett tag började bli kallt och vi ville gå in. När Charlie reste sig vinglade han till. Han försökte ta tag i balkongräcket, men han missade och for rakt ut i sommarnatten. Han skrek: ”Jag flyger! Nora, jag kan flyga!”

Charlie hade mycket tur. Han hamnade i ett buskage utan taggar, jag fattar inte att han hade sådan tur… Sedan den natten blev ingenting sig likt. För från och med nu började Charlie tro att han kunde flyga.

Men det var inte bara det, det var allting annat med. Charlie blev tyst och dämpad. Han varken såg eller hörde. I flera timmar kunde han stå och stirra ut genom fönstret. Jag undrar vad han tänkte på då… Livet? Döden? Flygning?

Nej, jag visste inte vad som hade hänt med min Charlie. Det var som om en skugga hade fallit över honom, en skugga som aldrig skulle försvinna.

En dag när jag skulle gå och hälsa på honom hände någonting märkligt. När jag knackade på dörren var det ingen som öppnade, men eftersom den var olåst, gick jag ändå in. Jag såg Charlie stå framför en spegel och studera sig själv. Ja, det var i alla fall han jag såg i spegeln, det var därför jag tyckte det såg så konstigt ut. Det var inte sig själv han såg, nej, det var något annat, men vad?

Jag hörde honom mumla något till spegelbilden. Hans röst blev allt starkare och tillslut skrek han. Ögonen var uppspärrade och han såg mycket rädd ut. Underläppen darrade en aning, och det såg ut som han skulle börja gråta när som helst.

Plötsligt blev han tyst och stod bara och stirrade helt orörlig. Ett kras hördes och jag såg splitter från spegeln ligga på golvet runt Charlie, som förtvivlat gömde ansiktet i de blodiga händerna.

Nu grät Charlie…

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, men jag gick fram till honom och satte mig på huk bredvid honom. Jag höll om honom som en moder håller om sitt barn, men han var ju också som ett litet barn, och det hade han varit från början

Vi somnade inlindade i varandra, han höll om mig och jag om honom. Jag vaknade när jag hörde Charlie viska: ”Nora, Nora…” ”Ja”, svarade jag med darrig röst ”Vad är det?” Charlie tittade på mig med sina vackra ögon och log precis som första gången vi träffades. ”Du…” viskade han. ”Jag drömde att du och jag flög… Jag kan flyga!”