Ljuset efter dagens sista solstrålar försvann. Det var mörkt i min cell. I normala fall brukade jag inte ha något emot mörkret, men just denna kväll betydde mörkret att gryningen bara var ett fåtal timmar bort. Jag brukade heller inte hade något emot gryningen, men just denna gryning skulle gärna få utebli. Anledningen till min något udda önskan var den att min avrättning råkade vara schemalagd till just denna gryning. Giljotinen stod där mitt på torget och väntade på att få avlägsna mitt huvud från min kropp. Den hade fått tillåtelse till det genom en dom som fallit några dagar tidigare. Jag hade dömts för ett våldsamt dubbelmord på ett par ur den högre societeten. Jag måste dock erkänna att jag inte utfört mordet i fråga. Så brukar kanske alla säga, men just i mitt fall så var det sant.
Timmarna rusade förbi som ett gäng snorungar, men jag kunde inte stoppa deras framfart ens med att lägga krokben för dom. Jag var totalt maktlös.
Jag hade inget emot dödsstraffet i sig. Mördare och liknande förtjänade inte bättre än döden. Jag hade dock lite svårare att acceptera att oskyldiga döms till döden. I synnerhet om den oskyldige ifråga råkade vara jag själv.
Jag var inte den ende som skulle bli ett huvud kortare vid gryningen. En annan, tämligen fetlagd, man skulle också avlivas. Honom hade jag inte speciellt mycket till övers för. Det fanns inga som helst tveksamheter i hans fall om han var skyldig eller inte. Det hade det heller inte funnits i mitt fall, men dom hade gjort fel där. Jag trodde dock inte att det kunde vara så i hans fall.
Timmarna fortsatte att, lite retsamt, skynda förbi. Snart skulle solen åter visa sig och då var det bara att säga adjö.
Den andre mannen skulle avrättas före mig. Det betydde att klingan skulle vara nerfläckad med hans blod när det var min tur. Oerhört taskigt, om jag får säga det själv. Nu när man ändå skulle avrättas så kunde man inte ens få bli halshuggen av en ren klinga. Mot vilket öde var världen på väg? En sådan sak skulle aldrig ha fått inträffa tjugo år tidigare. Då hade man aldrig avrättat mer än en man per dag. På den tiden hade folket verkligen uppskattat en bra avrättning. Nu gick det mest på slentrian.
En tupp gol någonstans utanför min mörka cell. Det betydde att gryningen stod för dörren. Jag hade somnat och nu hade nog den sista timmen i mitt liv kommit. Jag kunde inte förstå att jag lyckats slösa bort mina sista timmar i livet på att sova. Jag svor för mig själv en liten stund, sen hörde jag hur någon kom gående utanför min cell.
”Det är dags nu.” sa en röst. Det fanns inte minsta spår av medlidande i rösten. Jag rös.
Jag och den fete mannen lastades in i en kärra likt kreatur som bytt ägare. Jag kunde se på hans ansiktsuttryck att han var räddare än vad jag själv var. Han skakade och svetten pärlades i hans panna. Detta fick mig att känna mig lite säkrare. Jag var i alla fall inte lika mesig som han!
Vagnen stannade framför giljotinen. Den var verkligen stor! Det hade hänt att jag gått och sett på någon avrättning lite nu och då, men den hade aldrig sett så stor och skräckinjagande ut tidigare. Kanske hade dom rivit ner den gamla och byggt en ny? Nä, det hade inte varit något fel på den gamla så det var nog inte på det viset.
Jag rös till när jag hörde det svischande ljudet av klingan som släpptes ner mot den fete mannens hals. Det dunkande ljudet av hans huvud som studsade ner för rännan fick mig att må lite illa.
Den huvudlösa kroppen avlägsnades ganska snabbt och giljotinen var nu redo för ännu ett offer. Mig.
”Har du något avskedstal eller något att säga till folket så säg det nu.” rådde mig bödeln medan han hissade upp klingan igen.
”Jag är oskyldig!” skrek jag. ”Oskyldig!”
”Och min mamma heter Columbus och upptäckte Amerika…” fick jag till svar från någon i publiken.
Bödeln hjälpte mig att lägga mitt huvud på plats, sen räknade han till tre. Jag kunde höra svischljudet igen och sen…