Älskling

jag har kysst ditt nakna hjärta
med frö från döda rosor på mina läppar
och jag har närt marken framför dina vilsna fötter
med knivskurna vattendroppar

innanför vår törstiga hud flyter floder av sår
men sakta koagulerar våra hjärtans röda tårar
här under stjärnornas oändliga hav
och jag tror att himmeln är det
mest svårstavade ord jag vet

antar att det beror på
att vindarna under den
är nyckfulla och
vägarna till den tolkningsbara

och

eskimåerna har tusen namn för snö
men jag har bara ett för kärlek
och älskling det är ditt

jag vet, min poesi måste bli mer jordnära
och vi har alla ett behov av att vara annorlunda
vilket är en omöjlighet
för älskling vi är alla samma

men jag letar fortfarande efter min revolution
efter mina stulna ords trubbiga giljotin
medan bläcket från mina vener
droppar över tidens skulpterade landskap

älskling

tornet är sedan länge begravt
under årtusenden av stelnad lava
och på vinterruinernas vulkaniserade sluttningar
sträcker vårens nyfödda orkidéer sig mot en döende sol

men det kan vara så jävla svårt
att brinna, att alstra värme
här, i väntan på endorfinernas
iskalla explosioner och
törsten har släckt de flesta eldarna

men det brinner fortfarande facklor
längs det förflutnas dunkla vägskäl
på slagfälten mellan mina sinnens kemiska gryningar
och mina gröna ögons eviga skymning

och älskling
din växelvarma kärlek rymmer
alla årstiders element
alla besatta ögonblicks exorcism