Det är en vanlig dag
så jag skriver ett enkelt

brev

hemifrån min atmosfär
innanför masoniten
droppar kranen
jag hör dom skratta

ovanför

jag drömde också
om ett liv med fru och barn
och volvo
men det blev aldrig så

nu är jag en fyrti årig
medelålders snubbe
en

ungkarl

som läser i expressen
att barn till gamla föräldrar
löper större risk för alvarliga

hjärnskador

så här sitter jag
och växlar

mellan kanalerna

hör jag hur Joe skriker
mitt namn i

tomheten

med rödsprängt hår
och feta svarta ögonfransar
brinner hon som ett avlossat

hagelgevär

dricker hon direkt ur fontänen
där hon aldrig

kan slockna

jag vippar på masoniten
och ler

i smyg

för jag förstår innerst inne
att hon är
min närmsta

anhörig

jag sätter mej i soffan igen

klockorna har

stannat

det är mörkt ute
det är ljust ute

när som helst på dygnet

somnar jag ibland

vaknar jag
lika trött och ful och fattig
och

kåt

hyllor med onödig interiör
lampan dovt belyst i ett hörn

kassarna ärfulla med toma mjölktetror

smyger jag ner i tvättstugan

möter en människa

som skäller

förstår jag att jag är på deras

revir