jag tittar ut genom ett fönster som immat igen,
försöker föreställa mig det som finns där utanför
eller kanske är det innanför...
och jag som vilsen är här ute.

snön yr och träden faller där inne,
barnens skratt ekar ur trädens små kojor.

röster så vackra
som utövar sin talang så öppet.

här ute där jag bor,
stinker det
av död
och
tårar.

alla här skulle behöva nya skor att vandra deras liv med,
ser ni
hur alla snubblar
om
och
om
igen.


skärandets oädla sekunder in och ut,
kärlek som sviker
vänskap som brister
mammor som ignorerar deras små barns skrik.

vi faller och vi faller
vi snubblar dagligen i våra livs snedsteg.
skorna tar vi snart av oss,
och vandrar utan allt tills vi ger upp.


skornas livsvanhet nöts ut,
stenar gör hål in och ut,
sulorna sviker
snören brister
kylan ignorerar våra skrik.


i all panik som vi lever i
utgör arrogantheten ett stort folkmord på oss utan skor.

fåglarna förolämpar oss när dom flyger vidare utan att se ner,
skiter på oss som att vi inte var värda ens att bo här ute.


vi bär ved till de rikas brasor,
vi skrapar ihop till deras lycka från vårat hjärtstoft.
men i våra goda gärningar bär dom tillbaka askan från deras
utbrunna eldar och uppmanar oss att tvätta våra smuttsiga ansikten med den.
ty askan är renare antyder dom.


här , titta på mig hur jag sparkar av mig mina livs skor.
min själs strumor är nu blöta
variga,
och blodiga av stensår.


vandra in till oss här ute och gasa oss,
i detta folkmord väntar vi oss inget annat.

(här ute är inne i våra sorgsnas hjärtan.)


se mig, trots att mitt hår har fallit av mitt huvud av ilskans uppgivenhet,
mamma, jag är ingen flicka längre jag är en mogen kvinna.
min gestalts förändring ser ni knappt
dock i all smuts ser ni endast min vilja och mina kraftiga muskler
som lyser av svett mitt i mörkret där jag står utan tröja ,
rättar till min kolsvarta keps som var vit innan folkmordens lista skrevs.
mina tänder så raka och vita bländar er och min rökhosta leder er i mörkret.

min förvandlig är markant,
så som jag ska rädda alla in till värmen.
jag kanske har gett upp mitt eget liv när jag kastade av mina skor
men jag ska uppmana er tills ni välkomnas där inne.