Det fanns en gång en kärna
som länge legat i jordens mörker
jorden hade varit tätt packad
nedtrampad och komprimerad
stampad av många olika fötter

regnet som skulle få kärnan att växa kunde inte tränga ner i jorden
utan rann bara bort över markytan
tills dropparna fann den jord längre bort som släppte in livets saft

men kärnan visste
visste att den en dag skull få se solens ljus
visste att en dag skulle den få vara en blomma med egna kärnor
kärnor som den med kärlek skulle släppa till ny jord
jord som var bördig och fri

så en dag kände kärnan att det var dags
dags att börja röra sig där i den hårda jorden
kärnan prövade försiktigt sina armar
svängde med dom så mycket det gick
och märkte att där armarna rörde sig lossnade jordens hårdhet

kärnan kände en glädje som ilade igenom den lilla sårbara kroppen
en glädje som formade vibrationer till musik

till sina egna toner började kärnan att dansa
en dans genom jorden
och dansrummet blev större och större
där kärnan virvlade fram

så en dag kände kärnan att den inte var ensam längre
någon annan var med i dansen
en droppen vatten hade funnit sin väg ner i jorden
den jord som kärnan genom sin dans nu öppnat upp från sin hårdhet

kärnan och vattendroppen fann varandra i dansen
rörde sig med stor lust i varandras armar
tills de var totalt sammansmälta i en kärlekens enhet

i det ögonblick då kärnan kände hur vattendroppen trängde in genom kärnskalet
exploderade lusten och kärnan kände...

kände hur en grodd växte fram

kärnan kände att den länge drömda drömmen nu äntligen skulle bli sann