Han står ensam i folkvimlet,
betraktar mig

Ledsen, besviken,
ur stånd att förmedla sina ord

Känslan är som ett struptag,
vill inte släppa taget

Denna gång har mitt jag
fyllt en annan med sorg

Vetskapen slungar ut mig
till ett intet som kväver allt

Mörkret tystar mina skrik av förtvivlan
Smärtan borde vara större,
är jag oförmögen?

Är detta vad världen skapade,
eller var det jag själv?

Bortanför folkvimlet går en skugga från mitt liv
Den ständigt närvarande....