Jan Hammar, läkare sedan nästan 20 år tillbaka, sitter på sitt kontor. Han tvinnar sitt blonda, tunna hår mellan fingrarna. Djupt försjunken i tankar, en rynka i hans panna, stirrande blick. Han är uttråkad, har en känsla av att samma dag upprepas gång på gång, han lever i en loop.

En knackning på dörren väcker honom ur hans tankar. Det knackar igen.

\"Ja, kom in.\"

Dörren öppnas försiktigt och Christinas ansikte dyker upp i öppningen. Hon är undersköterska på sjukhuset.

\"Här är resultaten du bad om,\" säger hon och håller upp en tunn mapp.

\"Tack, du kan gå ner på andra våningen och se om de behöver din hjälp där nere. Har bara den här patienten kvar idag, sen går jag hem.\"

Hon nickar och går sin väg. Han gillar henne. Hon är duktig, kommer att nå långt. Säger sällan något i onödan, men hon har en utstrålning och ett sätt som lugnar både patienter och personal.

Mappen innehåller inget oväntat, inget spännande, bara ett par A4 med siffror. Alla värden är normala, till och med bra för en tjugofemårig man. Tråkigt.

\"Det är bäst att du sätter dig ner. Jag har dåliga nyheter.\"
Doktor Hammar har precis klivit in i det lilla undersökningsrummet och talar till den unge mannen. Han lägger märke till mannens solbränna. Det ser inte ut som en solariebränna. Någon gång under den senaste månaden har mannen befunnit sig på varmare breddgrader.

Den unge, solbrände mannen sitter nu ner. Han ser inte speciellt oroad ut.

\"Ditt blodprov visade att du drabbats av en mycket sällsynt virusinfektion, IAG. Jag är ledsen, men det finns inget botemedel. Viruset har spritt sig så pass mycket att du måste ha burit på det i några veckor redan, har du rest någonstans på sistone?\"

\"Öh, ja, jag kom hem från Thailand för två veckor sedan.\" Mannen ser nu vettskrämd ut. \"Är det farligt? A-allvarligt, menar jag.\"

\"Tyvärr,\" doktor Hammar gör en kort paus, en blick av medlidande och fortsätter \"du har en vecka, kanske två, kvar att leva. Jag är ledsen, det finns inget vi kan göra.\"

\"Men, men jag känner mig inte ens sjuk, det måste vara något fel.\"

\"Tyvärr, med tanke på din låga ålder hoppades jag också det, jag körde testerna tre gånger för att vara helt säker, men alla resultaten pekar på samma sak. Det råder inget tvivel.\"

Den unge mannens ögon fylls av tårar. Han får inte fram något. Det är helt tyst i nästan en minut. För honom känns det betydligt längre. Jan Hammar njuter, men han visar det inte.

\"Det enda positiva jag kan säga är att viruset bryter ner kroppen utan att du kommer att uppleva några symptom, du kommer att känna dig precis som vanligt, sen helt plötsligt kommer dina organ att sluta fungera, det är över på några sekunder, du kommer inte att märka något.\" En kort tystnad. \"Jag föreslår att du försöker få ordning på dina affärer inom de närmsta dagarna. Vi ser ingen anledning till att hålla dig kvar här på sjukhuset då det inte finns något vi kan göra. Försök ta vara på dina sista dagar.\"

”Hur går det till? Organen bryts ner utan att jag känner något? Kan det verkligen hända?”

”Ja, forskarna blev mäkta förbryllade över upptäckten av det här viruset. De ställde sig samma frågor som du, men resultaten visar otvetydigt på att det faktiskt kan hända, jag är ledsen, men det finns inget vi kan göra.”

Andreas kliver in i sin lägenhet. Inombords är han helt tom, det känns som han inte hade ätit på flera veckor, inte bara i magen, i hela kroppen. Den första chocken gick över så snart han kommit ut från sjukhuset, men i tunnelbanan på vägen hem kom den tillbaka, betydligt värre än tidigare.

Han lägger sig på sin säng med ögonen vidöppna, som om han ville studera taket mer ingående. Tankarna börjar komma. Varför? Hur? Frågorna är många, svaren lyser med sin frånvaro.

Vad ska jag göra nu? tänker han, vad finns det att göra?

En timme passerar, sedan ytterligare än. Andreas ligger fortfarande kvar, tankarna åker berg-och-dalbana i hans huvud. Vid varje krön känns det som om vagnen ska lämna spåret och segla iväg mot marken.

Andreas är tjugofem år gammal. Han jobbar som elektriker och extraknäcker som bartender några kvällar i månaden. Hittills i hans liv har han sällan funderat på döden och aldrig upplevt någon egentligen rädsla inför den. Han hade dock aldrig kunnat föreställa sig att döden skulle komma så tidigt, så plötsligt. Man ska inte dö vid tjugofem års ålder, det är fel. Två veckor, två veckor kvar att leva, sen är det över. Döden är plötsligt verklig, nära förestående och långt mer skrämmande än han hade kunnat föreställa sig. Den hungerlika känslan gnager honom inombords och han föreställer sig att det är viruset, det förbannade IAG-viruset som gnager på hans organ och förbereder en slutlig attack som kommer att stänga av honom, döda honom.
IAG, han har aldrig hört talas om det tidigare, men läkaren sa att det var mycket sällsynt. Andreas bestämmer sig för att försöka ta reda på mer om det.

Han knappar in bokstäverna i googles sökmotor, men antalet träffar blir alldeles för många för att han ska kunna hitta det han söker. \"IAG virus\" visar sig fungera bättre. Två träffar, den ena är en blogg, uppenbarligen skriven av en läkare, den andra är en hemsida och den verkar lovande. Han klickar på länken. Det visar sig vara en hemsida som enbart innehåller information om viruset, en enda sida, inga länkar, inget som avsköjar var informationen kommer ifrån. Informationen är skriven på knackig engelska och det lilla han får läsa är i stort sett samma som det doktor Hammar berättat för honom tidigare. Viruset dödar, det dödar snabbt och hundraprocentigt. Inget botemedel. Ytterst sällsynt. Tio kända fall världen över, tre av dem i asien, två i Sverige.
Han läser även bloggen, men den visar sig innehålla i stort sett samma information.

Natten övergår i en ny dag, Andreas har inte sovit en minut, han har knappt blundat. Han har gått igenom flera stadier under natten. Förnekelse; det kan inte vara sant, det är inte sant, något måste ha blivit fel. Det är ett skämt, ett aprilskämt. En kort stund är han helt säker på det, det är bara ett skämt, han känner sig lättad, men sedan börjar tankarna vridas igen. Första april är ett par månader bort och vem skulle skämta om något sådant?

Byteshandel; ta någon annan i stället, någon gammal människa, någon som ändå ska dö snart.

Bön; han ber till gud, något han inte gjort på många, många år. Det känns dock inte bättre, ingeting verkar fungera, ingenting verkar lindra.

Solen lyser in genom fönstret och lyser upp Andreas solbrända, ändå bleka, ansikte. Ett begynnande illamående, inte som det han upplevt hela natten, utan ett illamående av hunger och törst, får honom att stiga upp. Ett glas mjölk, några rostade frallor med smör och en kaffekopp utan socker får illamåendet att lugna ner sig. Kvar finns dock det andra illamåendet, inte helt olikt hungern, men inte lika lätt att stävja.

Han sätter sig i den mörka skinnsoffan och tar upp fjärrkontrollen till TV:n. Ett par minuter passerar innan han kommer sig för att slå igång apparaten. En nyhetssändning på TV4 informerar honom om att fler offer skördats i Irak under de senaste dagarna och i Israel har någon sprängt sig själv i bitar och tagit med sig fyra oskyldiga civila. Han kan inte förstå hur det kan finnas människor som kan avsluta sina liv på det sättet frivilligt.

På sexan visas en repris av Våra värsta år. Han har sett det här avsnittet tidigare, bara några veckor tidigare, men det gör inget, TV:n är ändå långt borta, det som händer där i rutan verkar vara flera mil bort. Skämten och de inspelade skratten hör han knappt.

Flera timmar passerade framför TV:n innan den slutligen stängdes av. Tystnaden känns tung, men det är trots allt inte helt tyst. Utanför hans lägenhet rusar bilar fram längs gatan, människor pratar högljutt med varandra utanför lunchrestaurangen på andra sidan gatan, men av det här hör inte Andreas någonting. Han känner bara den tystnad och tomhet som finns inne i hans lägenhet.

Plötsligt slås han av en tanke. Ska han ringa sina föräldrar? Ska han berätta för sina vänner? Nej, det kan han inte göra, det klarar han inte. Det kanske är själviskt, men han vill inte höra sin mor slagen i spillror. Visst kommer hon att bli det senare i alla fall, när hon mottar budet om hans död, men han vill inte vara med om det, han vill inte komma med budet. Han vill heller inte höra sina vänners reaktioner, verkligen inte.

Efter en stund ringer han i alla fall till sin mor.
\"Eva Lind?\"
\"Ja, hej, det är Andreas.\"
\"Har det hänt något? Du låter helt förstörd.\"
\"Va, nej, jag är bara lite förkyld, ingen fara.\"
\"Okej, vad trevligt att du ringer förresten. Jag funderar på att åka upp till Stockholm om ett par veckor och hälsa på dig.\"
Andreas är tyst en stund. Han vet inte vad han ska säga.
\"Tack för den,\" muttrar Eva i andra änden.
\"Förlåt, jag fastnade i TV:n, det låter jättetrevligt. När kommer du?\"
\"Jag funderar på att åka upp fredag den tjugonde, går det bra?\"
\"Ja, jo, det blir bra.\"
\"Bra, då ska jag boka biljetten. Jag kommer ensam, pappa ska åka till London i affärer.\" Han la märke till tonen i hennes röst. Den antydde att affärer inte syftade på något arbetsrelaterat. Hans far hade aldrig varit en man som kunde nöja sig med en kvinna. Hur hans mor stått ut med det i alla dessa år var för Andreas en gåta, men han antog att det var tack vare att hon verkligen älskade honom. Stackarn, tänkte han.
\"Är du säker på att det inte är något mer? Mer än bara förkylning menar jag, det låter som det är något som tynger dig.\"
\"Ja, jag mår fint, öh, ja, förutom förkylningen då.\" Han la till en liten hostning.
\"Ja, okej då, krya på dig så hör jag av mig senare, puss och kram.\"
\"Puss, hej.\"
Hon lät inte övertygad, men hon kunde i alla fall inte ana hur allvarligt läget var. Andreas ville inte oroa henne.

Ett glas vatten var det enda han fick ner till lunch. Nu började han känna sig sjuk, sjuk på riktigt, som om han faktiskt hade en förkylning, men han visste att det bara var hans psyke som inte mådde bra. Fysiskt var han helt frisk, förutom det där förbaskade viruset.

Han hade bestämt sig hur han skulle göra nu. Illamåendet hade övergått i någon form av målmedvetenhet. På måndag skulle han ringa till sin hyresvärd och säga upp lägenheten. Han skulle sjukanmäla sig från jobbet dag för dag tills vidare och han skulle skriva ett brev till sin mor, ett sista farväl där han kunde be om ursäkt för att han inte berättat och berätta hur mycket hon betydde för honom. Det var den lättaste och bästa lösningen.

Brevet var det första han skulle ta itu med, men han visste inte riktigt hur han skulle börja så han lämnade början, för tillfället och skrev istället det som skulle komma att bli mitten och slutet på brevet.

Nästan en hel sida hade han fått ihop när hans mobiltelefon började ringa. Nicke, fan, det hade han helt glömt bort. Nicke fyllde år idag och de hade bestämt att det skulle fira med en fest och en krogrunda.
\"Ja, tjenare, skulle precis ringa dig,\" ljög han.
\"Ja, vi börjar snart så pallra dig hit. Ikväll ska vi riva stan.\"
\"Ja, jag är ledsen, men jag kan inte, ligger hemma med feber, ont i hela kroppen.\" En tilll tillgjord hostning.
\"Men, fan, Ante, vad skulle det vara bra för?\"
\"Inget jag hade planerat direkt, men det är inte mycket att göra åt nu, vi får ta igen det en annan helg.\"
\"Ja, ja, fest blir det här i all fall. Får ta några bilder på det hela så du får se sen vad du missar. Då kanske du lär dig att inte vara sjuk till nästa gång.\"
\"Hehe, ja, det blir nog bra. Fan, jag är ledsen att jag inte kan vara med ikväll, hade sett fram emot den här helgen.\" Det var sant, men nu kände han att han aldrig skulle se fram emot något igen. Hans liv var över.

Samtalet med Nicke gjorde honom ledsen. Han och Nicke hade hängt ihop sedan gymnasiet och de hade alltid roligt tillsammans. Det kändes som om Nicke var den bror han aldrig haft, men ändå kunde han inte förmå sig att berätta för honom om vad som hade hänt.

Resten av dagen och kvällen spenderade Andreas i soffan framför TV:n. Hungern och tröttheten gjorde honom helt utmattad och tillslut somnade han. Sömnen var fylld av drömmar, den ena värre än den andra. Han drömde om hur han dog, drömde om sin egen begravning, såg sin mor gråta hejdlöst, såg sin egen kista sänkas ner i graven, en grav som var alldeles för djup, nästan oändlig. Han vaknade med ett ryck när han såg sin mor kasta sig ner i graven efter honom.

Den obehagliga känslan vägrade släppa. Han var blöt av svett och så hungrig att det gjorde ont.

En kartong med färdiglagad mat fanns i frysen. Pasta Alfredo. Helt perfekt. Han hade ingen ork att laga något riktigt så detta smaklösa alternativ fick duga.

Efter åtta minuter i mikrovågsugnen på maxeffekt var maten fortfarande kall i mitten, men han åt i alla fall. Maten tog slut, men han var fortfarande hungrig. Ett äpple och ett par kalla frallor senare satt Andreas i mörkret och funderade. En vecka, två högst, var inte lång tid, men han skulle göra det bästa av den. För en gångs skull var han glad att han inte kommit in på högskolan. Han hade i alla fall inte slösat bort sina år på att leva ett fattigt studentliv. Efter värnplikten hade han snabbt fått jobb och hans chef var den bästa han kunde tänka sig. Lönen var bra och det var inget problem att ta ledigt någon vecka här eller där för att åka iväg på en resa. Hela föregående sommar hade han tillbringat i Australien, Det hade varit en underbar resa, även om tidpunkten på året inte hade varit speciellt genomtänkt. Australiens vinter var inte speciellt trevlig.

Efter att ha gått igenom sina semesterbilder på datorn kände Andreas sig lite bättre till mods. Han hade i alla fall levt lite, upplevt en del, mer än många andra i hans ålder. Frågan var vad han skulle ta sig till här näst. En resa till USA hade, fram till besöket hos läkaren, stått överst på listan över upplevelser, men nu, när han bara hade några få dagar att spela på, var han tvungen att sätta ribban lägre, något mindre, men vad?

Hjänan går på högvarv. Klockan är fyra på söndagsmorgonen, men att lägga sig ner och sova vidare är inget alternativ. Att resa någonstans var det han helst skulle ha gjort, en sista-minuten till solen, men det var bara några veckor sedan han kom hem från en solresa, det måste finnas något bättre, något nytt.

Klockan är sex på morgonen och fortfarande inget uppslag, många idéer hade passerat, men hittills ingenting som kändes genomförbart. Ute har temperaturen sjunkit till minus fem och det snöar.

Resten av söndagen förflyter utan att något händer. Ingen bra idé, inga telefonsamtal, ingenting.

Det är måndag. Andreas har just ringt hyresvärden och meddelat att han vill säga upp sin lägenhet. De kommer överrens om att lägenheten kommer att vara tom till den sista i månaden. Nu är det dags att ringa till chefen.

\"Haha, ja, det är lätt att bli förkyld i det här vädret, först minusgrader och snö, sen nollgradigt och snöblandat regn, fy fan, kan inte bli mycket värre.\"

Inga tecken på att han förstår att Andreas ljuger om sin förkylning.

Så, då var det klart, tänker han.

Efter en snabb frukost börjar Andreas tänka. Smittar det? Läkaren sa aldrig något om det, eller gjorde han? Jag ringer honom.
\"Vi vet ännu inte hur din åkomma smittar. Det kan vara klokt om du undviker kontakt med andra människor i den mån det går. Jag förstår om du vill träffa dina när och kära, men försök i alla fall begränsa den fysiska kontakten. Du kan få komma in hit på torsdag, om du har möjlighet, så kan jag ta lite fler prover.\" Jan Hammar visste att den unge mannen inte skulle dyka upp. Ett läkarbesök var inget man prioriterade i hans situatuation, i alla fall när man vet att vården inte har någon hjälp att erbjuda.

Samtalet avslutas och Andreas känner sig ytterst modfälld igen. Undvika fysisk kontakt. Han vill inte träffa någon, vill inte att någon annan ska behöva dela hans öde.

Plötsligt kommer han på något, något dumt, han förstår inte hur han ens kan tänka tanken. Trots försök att slå bort tanken verkar den vara här för att stanna. Under tonåren fantiserade han ofta om hur det skulle kännas, andra hade provat och klarat sig bra ändå. Droger, ofta romantiserade i amerikanska filmer, men förskastade av samhället. Ändå var det så många som provade, så många som tyckte om det, så många som fastnade i det. Det var vad han hade varit rädd för, att fastna i något, ett beroende som han inte kunde bli av med. Nu var situationen dock helt annan, vad spelade det för roll nu om han blev beroende, om han fastnade? Han hade redan mottagit en dödsdom, kanske skulle han prova allt det där som han aldrig vågat tidigare. Visst hade han provat marijuana vid ett par tillfällen, men det kändes inte speciellt farligt, alla provade, ingen fastnade.

Tanken var helt befängd. Varför skulle han pröva droger bara för att han visste att han snart skulle vara död? Men varför inte? Den tanken skrämde honom en aning, men det var försent. Ett frö var sått och även om tanken, i vanliga fall, aldrig hade kunnat få fäste i hans huvud har den det nu.

Han försöker tänka på något annat, vad som helst bara det är något annat. Det fungerar en stund, men snart är han tillbaka på drogerna igen. Vilka skulle han vilja prova? Han bestämmer sig för att skriva en lista, bara skriva en lista, det innebär inte att han kommer göra något av den. Det är i alla fall vad han försöker intala sig själv.
Marijuana; han har provat förr, men det var ett tag sen, han vill prova igen, värma upp.
Ecstasy; så många i hans umgängeskrets har berättat hur spännande det känns, hur bra man mår.
Amfetamin; speed, också det en drog som många provat.
Kokain; kändisarnas favorit, alltid när en känd människa varit inblandad i någon droghärva handlar det om kokain.
Heroin; kungen av alla droger, han minns hur han fascinerades när han såg filmen Trainspotting.

Listan är färdig. Nu har han skrivit en lista, nu har han börjat, det finns ingen återvändo. Återigen är det bara som han intalar sig.

Nu är frågan hur han ska få tag på drogerna. Han vet precis. Timmy. Timmy gick i samma klass som Andreas och Nicke i gymnasiet och han var killen som provade vad som helst. Redan i högstadiet hade han provat marijuana och ecstasy och under gymnasiet hann han med att gå hela vägen till ett heroinberoende. Andreas visste att Timmy suttit i fänglese ett tag sedan han blivit dömd för innehav och langning. Andreas visste också att Timmy var ute nu och att han bodde i Stockholm. Varje gång Andreas gick förbi den ökända \'plattan\' var Timmy där. Ett par gånger hade han till och med stannat och pratat lite med honom. Han tyckte synd om Timmy. Timmy var en typisk \'klassens clown\', gjorde allt för uppmärksamhet och ville vara alla till lags. De äldre killarna i området hade fått honom med sig och fått honom att prova allt möjligt. Ett tragiskt öde, men var det lika tragiskt som det öde som nu drabbat Andreas? Han vet inte, men hans eget öde känns på något sätt mer orättvist.

Andreas ger sig av till tunnebanestationen och kliver på tåget som tar honom till Centralstationen. Där kliver han av och beger sig mot Sergelstorg. Det snöar. Flingorna landar på hans gröna jacka, smälter och lämnar efter sig fläckar av mörkare grönt. Andreas kliver in i en bokhandel, plockar ett par pocketböcker på måfå och går till kassan, betalar och beger sig sedan ut i snöyran igen. Böckerna köper han för att inte väcka misstankar. En man som köper böcker kan inte vara knarkare, tänker han, eller snarare hoppas han att polisen tänker ifall de ser honom tillsammans med Timmy, en känd langare.

Han tar ut pengar från en bankomat, så mycket pengar man får ta ut på ett enda uttag. Det tar bara en minut att hitta Timmy. Han står ensam och sen frusen ut. Hans ansikte är insjunket och när han ler igenkännande mot Andreas ser man att det fattas flera tänder i hans mun. Andreas tycker synd om honom igen. Timmy var en rolig och trevlig kille, han hade kunnat lyckas bra under andra omständigheter, nu är han bara en knarkare.
\"Hej, Timmy. Det var länge sen, hur har du det?\"
\"Ja, du vet, det knallar,\" svarar Timmy med ett flin.
Andreas funderar över vad \'det knallar\' kan innebära, men bestämmer sig för att det inte är något som bör lägga sig i och inte något han har möjlighet att hjälpa honom med.
\"Härligt,\" säger han. \"Du, jag skulle behöva lite varor, tänkte höra om du kan fixa?\"
\"Okej, vi ska prata business, då kan vi inte stå här, bängen har ögon och öron överallt, verkar det som. Inte sugen på att hamna på kåken igen. Följ med mig.\"
Andreas följer med Timmy. De går ner till tunnelbanan och åker tillbaka till Centralstationen. Därifrån beger det sig, fortfarande via tunnelbana, till Alvik.
\"Vi har en lägenhet här, farbror blå har inte hittat den än, de har lite svårt att hänga med oss nere i tunnelbanan. Och om man anar att man har fått svans är det bara att sticka,\" tillägger han.

De rör sig snabbt, men samtidigt försöker de se oberörda ut, inbegripna i ett samtal, utan någon exakt destination.

I lägenheten, en tvårummare med stort kök och vad som förefaller vara ett i grunden fint badrum. I nuläget råder det inga tvivel om att lägenheten är en, så kallad, \'kvart\'. Två män ligger och sover i varsin ände av en hörnsoffa i vardagsrummet. De sover med kläderna på. Förvånansvärt fina kläder för knarkare, tänker Andreas.

Timmy kliver in i sovrummet, försiktigt, för att inte trampa på de tomma ölflaskorna som ligger på golvet. Det är något mer städat i sovrummet, endast ölflaskor och enstaka klädesplagg på golvet. På golvet i vardagsrummet ligger pizzakartonger med halvätna, mögliga pizzor, ett sönderslaget askfat, mängder av fimpar och aska och ännu fler ölflaskor. Fläckar av spilld öl och något som förefaller vara coca cola. Väggarna är prickiga av begagnade lössnusar som kastats iväg nonchalant när de bedömts som förbrukade.

Andreas ser på medan Timmy öppnar dörren till en garderob, han tar upp en liten skruvmejsel ur fick och bänder upp golvet i garderoben. Där under visar det sig finnas förvånansvärda mängder av påsar och sprutor med olika innehåll.

Timmy vet precis vilken påse som innehåller vad och hur mycket. På ett ögonblick har han fått fram allt som Andreas frågat efter.
\"Jag trodde du höll dig borta från sånt här,\" säger han medan han stoppar ner de små påsarna i en mörkgrön plastpåse med Apotekets logotyp på.
\"Ja, egentligen, men man lever ju bara en gång.\"
\"Det är så sant min vän, du kommer inte ångra dig. Jag har hållit på länge och aldrig ångrat den dag då jag började.\"
Andreas vet att det är en lögn, men han säger inget. Han tar emot sina varor, betalar och stoppar ner den gröna påsen i den större påsen från bokhandeln. Att droger kostade mycket pengar, det visste han, men att det var så här pass dyrt hade han inte trott.
\"Låt inte snuten ta dig nu, bara,\" säger Timmy innan de skiljs åt.
\"Ingen fara. Tack för hjälpen.\"
\"Chill, mannen, bara å höra av dig när du behöver mer, för det kommer du göra, tro mig.\"

Andreas vet att han inte kommer att behöva det, han är inte ens säker på att han kommer prova något av det han har i sin påse.

Klockan är två på eftermiddagen. Det är tisdag Jan Hammar sitter vid sitt skrivbord och fantiserar om hur den unge mannen kan tänkas må nu, vad han kan tänkas ha för sig. Han vet att mannen kommer vara död inom en veckas tid, han känner det. Viruset, IAG, finns inte, det är Jan Hammars mästerverk. Den unge mannen är försökskanin nummer två. Nummer ett, en trettioettårig kvinna, kunde inte förlika sig med tanken på att dö av ett virus. Hon gjorde processen kort och tog sitt liv med ett hopp från femte våningen.

IAG, I Am God, Jan Hammar skrattar lite för sig själv. Väldigt fyndigt och ingen förstår. Han trivs med att vara Jan Hammar, att vara gud, att ha makten över liv och död. Han har dödat förr, mer direkt, mer riskabelt, men klarat sig undan rättvisan. Det här nya sättet är mycket bättre. Inget går att bevisa och bäst av allt är att han slipper göra något själv. Visst finns det en stor risk att det hela misslyckas, men han har en plan för det också. Om en patient som fått diagnosen IAG skulle undgå att dö under den tidsperiod som finns tillgänglig ger han denne en injektion med smärtstillande och förklarar att det är en ny metod, från USA, som han vill testa, det är ditt sista hopp. Patienter litar på sin läkare. När denne säger sig ha botat sin patient och att patienten i fråga inte under några som helst omständigheter får berätta om mirakelkuren för någon, då den är olaglig, inte ännu godkännd, lyder patienten och kommer aldrig att yttra ett ord om det hela. I alla fall inte förrän flera år senare, när brottet är preskriberat och förlåtet.

Den planen kommer han inte att behöva använda i det här fallet, det är han säker på. Hur han vet det kan han inte svara på, men han vet det, han skulle kunna sätta hela sin förmögenhet på det; den unge mannen kommer att vara död om en vecka.

Samtidigt sitter Andreas Lind åter hemma i sin lägenhet. Den gröna påsen ligger på bordet framför honom. En färdigrullad joint ligger brevid påsen. I sin högra hand håller han en tändare. Vad håller jag på med, vad i helvete håller jag på med? tänker han. det här är inte jag, jag gör inte sånt här, jag är inte sån, vad fan håller jag på med? men han har bestämt sig. Det finns ingen återvändo nu. Han för den lilla vita rullen till sina läppar, tänder på en änden och drar in ett bloss. Det är ju bara marijuana, jag ska bara röka den här, det andra skiter jag i, spolar ner det i toaletten.

Andreas Lind sitter i sin soffa. Han är hög, ruset är härligt, allt känns lättare nu, inget känns verkligt. För första gången sedan läkarbesöket är han helt lugn. Ecstasy-tabletten ligger redan på bordet och så snart ruset från marijuanan börjar släppa ska han ta den, han ska ta den och stoppa i en skiva med partymusik i cd-spelaren.

Efter ecstasyn börjat verka finns det inte längre någon stopp. Andreas tar en tablett amfetamin också. Ur barskåpet plockar han fram ett helrör Jack Daniel\'s. Spriten går ner som ingenting. Tjugo minuter senare spyr han kraftigt, ut över golvet, men det märker han inte. För honom känns det som om han sjunger opera på en stor scen framför tusentals fans. En rockpublik på operan, alla är där för att lyssna på honom. Han är fantomen på operan. Står där i blå trikåer och en mask över ögonen, men kortkalsonger utanpå trikåerna. Några infödingar dunkar trumma i takt till hans sång.

Att han dragit i sig en lina kokain vet han inte, har han inget minne av, som om det aldrig inträffat, men han har det och nu är han i färd med att dra åt ett bälte kring sin överarm. Hans vardagsrumsbord brinner. Det märker han inte, men det brinner och det är han som har tänt eld på det, när han skulle elda under en tesked för att få heroinet flytande. Han har sett filmen Trainspotting flera gånger. Även filmen Spun. Han vet hur han ska göra. Fast han inte längre vet vem han är eller var han är så klarar han av att spruta in drogen i sin arm, inte i venen, men i armen. Det räcker, även utan heroinet hade han varit borta, men nu går det snabbare.


Brandkåren anländer till platsen. Det brinner i en lägenhet, grannarna har larmat. En manskropp räddas ur lågorna, men det är försent. Den unge mannen, \"En knarkare,\" konstaterar en brandman, är redan död.

Rättsläkare Björn Hjelmh är förbryllad. Den unge mannen på båren framför honom är helt frisk, det finns inget som tyder på något långvarigt missbruk. Ändå har dödsorsaken fastställts till överdos. Det är en saftig cocktail av droger som den unge mannen fått i sig. På huden har han även brännskador, men de är inte tillräckligt för att döda honom. Mannen var redan död när hans lägenhet brann ner. Branden kan vara ett tecken på att ett brott har begåtts, men polisen har ännu inte hittat något bevis för att någon annan än mannen befunnit sig i lägenheten. Utredningen står stilla i väntan på att hårddisken från mannens dator ska ge något resultat. Den har skickats till experter i Norge som ska försöka få ut den information som fanns på den.

Doktor Jan Hammar sitter bakom sitt skrivbord. Framför sig håller han upp dagens utgåva av Aftonbladet. Christina var snäll och köpte ett exemplar åt honom. Han har redan läst artikeln flera gånger, han vet att han har vunnit, men han läser igen. De nämner inget namn, men Jan Hammar vet, han vet.