Takvåningen är himmelriket. Allas blickar är riktade mot takvåningen av olika skäl. Vi har alla våra orsaker att blicka upp mot himlen. Källaren är stället som somliga av oss förvisas till. Men det är en mörk och hemlig värd. Sen finns det de som pendlar mellan himmel och helvete. Jag undrar om de vänjer sig, om de känner att de hör hemma någonstans eller om de ens reflekterar över det. Skrapan är universum, åtminstone för somliga av olika skäl. Om takvåningen är himlen och källaren helvetet så är jag en ängel. Nej jag överdriver inte, jag är en ängel, ordet ängel betyder budbärare. Jag jobbar med internposten och bud som ska in eller ut ur skrapan. Det borde inte vara ett drömjobb, men ändå blir jag kvar, precis som så många andra. Precis som alla andra som blir kvar i detta universum har jag mina skäl. Flera gånger pendlar jag mellan himmel och helvete. Jag kan gissa mig till vart leveransen ska utifrån utseendet på det som ska levereras utan att se på adressaten. Jag har nästan alltid rätt. Undantagen är då någon glömt en födelsedag eller bröllopsdag.

Det är ingen som märker mig, jag tror inte att någon i himlen vet att jag finns. Löneassistenten och de få andra som förpassats till helvetet känner till mig, men de låtsas att jag är en främling. Det gör inte mig något. Jag vill ändå inte bli ihågkommen av dem. Jag har tappat ett par kilo sedan jag började jobba här, och för en tid sedan då jag var ute och gick i skogen märkte jag att jag hade fått bättre kondition. Jag anser mig vara lyckligt lottad, precis som alla andra i skrapan. De är lyckliga för att de har ett jobb eller av andra skäl. Men jag undrar vad deras lycka gör för dem. Jag vet vad som är skälet till min lycka. Det är resorna till himlen. Jag är där ibland. När gudarna och gudinnorna behöver mig, eller någon vill meddela sig med dem. De som meddelar sig med gudarna och gudinnorna ger ofta gåvor för att blidka de allsmäktiga. Och jag är deras budbärare. De märker mig inte, och därför kommer jag dem närmare än vad de är medvetna om. För dem är jag en möbel eller maskin och en maskin har inte öron, inga ögon och inga känslor eller egna tankar.

Hon har sin plats i himlen. Hennes kontor är höts uppe, en takvåning. Jag är lycklig för jag får se himlen med jämna mellanrum. Och jag vet vad som finns där uppe. Jag vet hur himlens rum ser ut. Jag vet vilka eller vad som finns bakom de olika dörrarna. Panoramafönstren, takfönstren och så fåtöljer som är mjuka som moln. Där uppe sitter hon i ett rim som är rena himlariket. Jag brukar knacka på hennes dörr, den står alltid på glänt. I bland väntar jag med att knacka på för jag kan skymta henne genom glipan mellan dörr och karm. En hand, en del av benet. I bland spelar hon musik, musik som jag inte kände till förut men som jag har börjat att gilla för att jag förknippar den med henne. Ibland pratar hon i telefon. I början kunde jag inte avgöra om det var privata samtal eller jobbrelaterade samtal. I början lyfte hon inte ens blicken. Jag kunde se hur hon var fullt upptagen av det som hon höll på med. Men ibland satt hon med luren vid örat och lekte med pennorna på skrivbordet. Hon ritade mönster på små papperslappar. Jag fick en känsla av att hon ritade upp riktlinjerna för universum och hon gjorde kartor över vindarnas vägar.

Ibland satt hon tyst för sig själv djupt försjunken i något. Det kunde hända att hon vid sådana tillfällen utbytte ett par artighetsfraser. Jag skulle så gärna vilja göra något för henne. För jag förstår att en gudinna har mycket tungt ansvar som vilar på hennes axlar. Ibland skulle jag vilja berätta för henne hur vacker hon är. För hon är mycket vacker. Hon har inga kläder, hon har en skrud. Den är sydd i raka strikta linjer, men hennes kvinnliga former pressas mot tyget och linjerna tvingas ge vika. Hennes mörka hår svallar ner mot hennes rygg. Jag skulle så gärna vilja göra något för henne. Jag skulle så gärna vilja tjäna henne. Jag undrar om hennes sekreterare förstår vilken lycka hon har fått som fått denna gudinnas gunst. Jag skulle lyda minsta fingerknäpp. Det finns inget jag inte skulle göra. Min lycka vore hennes belåtenhet. Ibland får hon blommor, ibland får hon gåvor. Ibland säger mumlar hon något och ur mumlet kan jag urskilja ett företagsnamn eller någon annan guds namn i ett annat universum. De sakerna tycks stoppa undan. Sen får hon gåvor som gör henne tyst. Gåvor som får henne att sjunka ner i fåtöljen bakom skrivbordet och försjunka i grubblerier. Jag tror att de är från någon som hon bryr sig om. Jag har aldrig hört henne nämna något namn. Men jag fruktar att det är en man. Men det behöver inte vara så, det kan vara en väninna, en broder eller god vän. Men jag vet inte…fast när jag tänker efter så spelar det nog ingen roll. Det spelar ingen roll hur många andra det finns, det spelar ingen roll vilka de andra är för jag vill tjäna henne ändå på mitt sätt. På ett sätt som bara jag kan och jag vet att om jag bara fick chansen skulle hon bli belåten med vad jag presterat. Och min lön skulle vara hennes belåtenhet, hennes antydan till leende.

Jag vet inte hur det skulle kännas att få vara hennes älskare. Kyssa henne, smeka henne och njuta av hennes nakenhet. Den tanken är så främmande, varför skulle jag drömma om det? Jag som spenderar mina dagar med att drömma om att få komma i närheten av takvåningen. Det är drömmar och tankar som är förbjudna tills den dag livet ger mig tillåtelse att tänka dem. Jag ser ingen sådan vändning i mitt liv just nu. Hon är inte en kvinna, hon är gudinna. Men jag har en dröm, en dröm i allra största ödmjukhet. En önskan så vild att jag knappt förmår mig att formulera den i ord på oskuldsfulla papper med ett bläck så svart som mitt. Ändå har jag dristat mig till att göra det nere i källaren, nere i helvetet på ett oändligt antal vångar under henne. Dit hissen bara hamnar av misstag eller dit människor kommer för att de måste eller gått vilse. Vi som rör oss där nere väljer trappan för att dra ut på vandringen ner till helvetet. Där nere har jag skrivit om min önskan, om min längtan och mina känslor medan gestalter och skepnader av mina syndabröder stryker omkring mig. Varje gång som jag skrivit klart river pappret utan att läsa det jag skrivit. Förnekelse eller medvetenhet?

Ändå växer en plan fram. Den bygger på tankar som jag inte kan sluta tänka, den finns till på grund av känslor som jag inte kan tränga undan och en åtrå som växer sig starkare. Jag har utformat planen i stora drag, men jag måste fila på detaljerna…det spelar ingen roll hur lång tid det tar. Planen måste vara perfekt, jag måste rekonstruera. Inget får gå fel, och det måste vara rätt tillfälle innan jag sätter den i verket. Men det finns ett frö som gror, det finns en plan som jag har börjat utforma, en dag…en dag... jag är en ängel. Ofta ser man inte änglar, men ibland så….