alla dom orden som du sa, dom du sa till mej som jag verkligen trodde på. jag litade på dig, och i min värld så var allt det där du sa om att du älskade mig och att jag var helt underbar sant. när jag stod där och väntade på dig utanför shell så kände jag hur det pirrade till i min mage, och jag var så nervös. för tänk ifall du inte skulle acceptera mig för den jag var. sen helt plötsligt så stod du där på andra sidan vägen. du såg mig och kom fram och gav mig en kram, den där kramen som jag längtat efter så länge och som jag verkligen behövde. kvällen fortsatte och vi gick hem till dig, vi låg där och pratade i din säng och det kändes som att du och jag hade känt varandra i en evighet. sedan så började vi småtjaffsa om något och tillslut så möttes våra läppar utav en mjuk kyss, hela jag blev som förtrollad. jag hade aldrig trott att detta skulle hända, jag var lyckligare än någonsin förut. kvällen tog slut, och du följde med mig ut dit min pappa skulle plocka upp mig. pappa kom, vi sa hejdå. jag åkte hem och fortsatte att vara lycklig. sedan efter några dagar så åkte jag till vemdalen och skulle vara där i en vecka, vilket jag igentligen inte ville. men jag hade ju inget annat val. när jag hade kommit hem igen så krossade du mitt hjärta i tusen bitar, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. på bara några dagar, så hade du funnit någon annan. någon annan som förmodligen var mycket bättre än mig. mitt liv kändes hopplöst och jag har inte kunnat sluta att må dåligt sedan dess. jag trodde ju att du kom och sträckte ut en hjälpande hand emot mig och det gjorde du, men sedan så sprack alltihop och nu ligger jag här nere på botten igen och orkar inte ta mig upp. ni får trampa på mig hur mycket ni vill, men jag bryr mig inte. för det kan inte bli värre än såhär.