jag höll alltid ryggen rak
men blicken böjd
i hans närhet


en a-cappella version
av hennes gråt
nådde mig på mitt rum

dagen efter
stämde han gitarren framför mig
gav mig en
john silver utan filter

jag tittade på hans
uppkavlade ärmar
hans ärr, rosa bergskedjor i armvecken

han betraktade mig noga,
trummade med
de tjocka fingrarna mot bordskivan



ett perspektivskifte
mellan
foten och marken



och jag undrar ibland
vem han var egentligen
denna vuxna man
öga mot öga
mot en pojke,


vi hade inget blod gemensamt
utan slogs
båda två om,
och försökte desperat nå,

den kvinna min döda far hade lämnat
bakom sig