Lunchbuffén som Gud glömde

Somliga människor är som den lunchbuffé Gud glömde...
De är lika smaklösa som den flottiga maten,
är lika vissna som den bruna salladen
och lika torra som knäckebröden med härsket smör.

De är svarta och bittra som kaffesumpen
och kan inte sötas med socker.

De är lika roliga som salt- och pepparkaren
som någon skruvat loss locken på.

De är surare än koncentrerad citron
hetshalsad direkt ifrån flaskan.

Och hela kalaset går loss på runt 70 spänn…

Ja, mänskligheten är som flygplansmat.
Snyggt paketerad och innehållslös,
är okryddat mild och helt utan klös.

Den är hemkära, välanvända halvfabrikat.
Trygga produkter från Felix och Scan,
Rättvisemärkt KRAV med en stor vit Svan.

Den är likgiltigheten upplagd på fat…

Somliga människor är som
fläckiga servetter,
som trasiga tallrikar och assietter,
rostiga kaffepolletter
och ojämnt tillplattade fläsknoisetter.

De är som mögliga gårdagsrester,
som dålig service till trogna stamgäster
muttrande under lama protester,
likt en förfrusen frälsningsorkester.

De är som avslagna kolsyredrickor
uppställda på utslitna lunchgästbrickor,
som kladdig choklad i dina blåjeansfickor,
bortskuret fett från anorektiska kontorsflickor.

De är som odiskade silverbestick,
misshandlade av ett uruselt bordsskick,
som illusionistens genomruttna korttrick
och trollkarlars onda blick.

Ja, mänskligheten är en storm i ett vattenglas,
som döda blommor i en Ming-vas,
som drömmar som gått i kras
efter ett jättelikt börsras.

Den är stora och små bokstäver
huller om buller på mitt pappersblock,
som svallvågen efter en kulturkrock…