Hon sitter kurande med en ciggarett flyendes mellan finurliga fingrar. Morgonen kommer ohämmat närmare, ingen sömn den här natten heller. Hon har verkligen försökt, men allt som hände var att hon tänkte sig död och vågade inte somna in i en dödsdröm.

Hon ser allt som fragmentariskt oroande obeständigt. Hennes framtid ljusnar nog aldrig, den kan nog bara vara som den tid hon lever i nu, ofruktbar och skit. För hon haltar sig fram i ett töcken av att allt tagit slut.

Fast hur många gånger kan det ta slut innan det faktiskt börjar.

Hon kan minnas att hon haft ett liv, nu när hon ser tillbaka på den flyktighet hon levt, men med innehåll. Hon kunde agera i samspel med flow.

Hon minns sitt röda rum, jordrött. Hur hon satt i sin smala säng med påslakan som hade äppelmönster på sig. Skrev krumelurer i sin svarta bok och läste. Hon svepte allt. Hon kunde ta in och behålla.

Hon minns balkongen som hon legat på med en skrynklad och lertrampad trasmatta och pallen med målarfärgfläckar. Brevid järnvägsrälsen. Där stora godståg kom förbisvishandes under nätterna. Som dånande järndinosaurier.

Jo det är klart att hon var ensam då också, men hon kunde finna sig i den på ett annat sätt, nästan trivas i sitt halvt autistiska tillstånd.

Vem var hon då och varför ska det helt plötsligt vara slut nu?

Tiden sprakar sprattlande vidare och det är bara att hänga med. Men hon river upp stora bromsspår i parketten, vänta jag hinner inte med, snälla tid stanna och låt mig få hämta mig en sekund. Planera ihop hur det skulle kunna vara, vad jag ska längta efter.

Varför är det bara bottenskrap av jobbighet som behagar fastna som klibbiga iglar i hennes armhålor, stinkande och nerblodande. Spår av droppar ljusröda av svetten som skvimpar över. Hon är kall, hon är varm omvartannat och hon står inte ut, hon orkar inte stå. Hon lägger sig men då kommer tankarna om slutet tillbaka.

Hon tänder ciggaretten hon har mellan tänderna, blåser ut rök som slingrar sig i morgonruset.

Som alltid så tänker hon självbevarande att det bara är att glömma, jo förglömma att hon en dag ska vara den som dör, just hon, just då. Det är bara hon då som får vara med i den processen alldeles ensam och oförberedd.

Hennes fjärilslinne har halkat upp över naveln, hon känner på sina bröst, jo de är fina, men magen ja den får väl vara som den är. Tankarna snuddar vid det vardagliga igen.

Fönstret står öppet, krukväxterna fryser nog om bladen.