SANNINGEN
Femton våningar upp på ett ödsligt glashotell
Hon lyssnar tyst på världen som lever upp varje kväll
Och hon önskar att hon kunde följa med
Men hon har valt att sluta lyssna för sanningen sved

Hon lägger sig på sängen men låter lyset vara tänt
För på natten kommer rädslan för alla känslor hon nånsin känt
Och det enda fotografi hon äger vänder hon bort
Hon orkar inte sakna den vän som levde för kort

Hon gråter stilla tårar som ingen nånsin hör
Hon lyssnar på musik som längtar och berör
Hon besöker platser som ingen annan gjort
Hon gråter i sömnen för drömmen försvinner bort

En dag i juni brinner hotellet ner
Hon ligger stilla i sängen tills hon inte finns mer
Hennes döda vän på fotografiet ler
Hela världen tittar på men ingen ser