Förändrad spegelbild, från glasklar till dimmigt blind.
Det ligger i luften som en tjockhet, ett motstånd.
Den föändrade reflektionen ställer vissa krav, jag måste våga.
Måste våga ge mig ut på halvbra skridskor och ändå tro att jag kan vinna.
Jag står på utsidan av många av mig omtyckta saker.
Jag vill inte in i dom just nu, motståndet det ligger där och lurar, bevakar mig så att jag inte närmar ig dörren ut till allt detdär andra.
Jag trivs med min reflektion och min uppoffring.
Den ensamhet jag hittar som det tjocka tunga, det väger inte tungt på mig, inte alls.
I motståndet och ensamheten, där finns kärleken
kärleken till det enda jag någonsin älskat och
jag kan inte bara springa ut genom dörren.

Det är vackert, oböjligt och som järn gnistrar lågorna
på det när jag slår med min hammare, i min vilja att bygga och forma.
Sätta ihop.
så som det hände trodde jag aldrig det skulle vända sig emot mig, men det gjorde det.
Jag står där med händer fastfrusna i greppet, men jag har ingen hammare.
Önsketänkade
Det är så mycket enklare att göra illa, förstöra och demontera än att förklara för någon hur mycket jag tycker om det.
Det är som ett hammarslag i huvudet, sen blir det bara svart och jag står utan ord.