I vedboden jag stod
med yxan i min hand

Veden jag klöv
späntade stickor

Då jag får höra en röst säga
jag undrade just vad det var

Det var en granne som hört,hur
jag bankat och kastat,veden

Svaret han fick,det är bara jag,
som avreagerar mig lite

Han såg undrande på mig,och sa
är det så jobbigt för dig,det har
vi inte förstått

När han gick så säger han vänligt,
var rädd om dig,det finns ingen som
tackar dig om du sliter ut dig,eller om
du gör dig illa

Med en sambo som av sjukdom inget
kunde göra,såg där han satt allt vad,
som skulle göras,om det var nödvändigt
just då eller inte,brydde han sig inte om

Aldrig en stund för mig själv jag hade,
inte ens fem minuter med en kopp kaffe
på altanen

Mitt andningshål det var vedboden,där
kunde jag dunka och slå ur mig min ilska,
veden behövde ju klyvas,det förstod han

Så där tillbringade jag min tid,när orken
och krafterna tröt,då stod jag där inne
pratade med Gud om allt och inget,han
lyssnade på mitt gnäll mina tankar och
uppgivenhet

anits 9 maj 2008