HEMLÄNGTAN
I en liten del av världen släcker nån ett ljus
I ett litet ensamt fönster i ett opersonligt hus
Hon går sedan och lägger sig i en stor och ensam säng
Gråter sig till sömns och börjar längta hem

Vad hon inte minns är just vad det hemmet fanns
Så hon lever i en fantasi mitt i ingenstans
Detta har hon vant sig vid när inget annat finns
Nu ligger hon där i mörkret och saknar sånt hon inte minns

Morgonen därpå har hon samlat kraft igen
Nu är hon åter redo för mörkret som kommer sen
Fast blir man nånsin redo för ensamhetens kraft
Snart är den där åter igen den värsta känslan hon någonsin haft