kaosprinsessa




du påminner mig
om ett öppet fält innan bomberna faller


älskling
snöflingor av bly, jag ser
dolda budskap överallt



&



du och jag:
vi tävlar om vem som dör först
du har ett mindre försprång,
men likaväl

är det ett vad
ingen av oss kan förlora


och jag känner, ska du veta

den hårt tänjda huden
som på allvar
börjar spricka över de muskler
som önskar
de var vingar



&



jag minns
det vackraste året, som ett snitt
i din pupill
en belladonnablick bakåt:

mahognyfärgad bardisk
och något magiskt
när dropparna
silades genom mina tänder

och jag skrev min första dikt
i pissoaren där

och det slår mig
som en slägga i huvudet
att jag aldrig
kommer överträffa mig själv

att jag aldrig
hinner ikapp dig



&



jag är inget annat än konturer,
alla
känner mig,
som sin egen


och främling, det bor en man i min kropp
jag vet inte vad han vill
vet inte
vem han är,
för det står en pojke och skymmer sikten

en partisan
en guerillakrigare

det är han som trevar under din klänning
som sväljer piller, röker på
springer sönder sina skor,
som önskar vila
men söker kaos


det är han - inte jag
de kommer minnas mig för



&



syster, kan du stoppa natten?
jag har gjort
vad jag kan

jag har färgat månen svart och blå
delat den på mitten
placerat
delarna under mina ögon



&



en dag exploderar jag i dig
det är ofrånkomligt, syster

och jag är medveten om
att du är en sån flicka
vars myllrande tankar
blommar ut
i stålvackra ord
skapar
storögda pojkar

men du går vilse så lätt, jag ser dig
höftens svaga rullning
en åtta, din kropp

men du är inte rädd

du har varit vilse förr,
och det bara är en fråga om tid
innan du finner
din väg tillbaka

åttor fungerar på det sättet


&


på dina öppna fält
syns den gnistrande sommarsolen
som spiller
över bröst och mage

som leker barn och vår

som döljer de blåmärken
hans fingertoppar
lämnade

i din själ, över ditt hjärta


och jag vandrar vilse där
men det är okej,
jag klarar mig alltid
jag är inte rädd
jag har varit vilse förr

och jag tänker
när jag går där;
att du
är en sån person man skriver dikter till

en sån person

vars händer och rörelser
talar ett språk
som inte många förstår


&


en dag
drömmer jag en ny värld
en egen tillvaro
som inte blöder


då kommer jag att skriva mina egna repliker


och då, äntligen;
kommer jag att få vingar


&



dina solblekta ärr
och de små direktiven
i en spinnande röst

förföljer mig,


och jag fantiserar om den vackraste dagen:

vilan och stillheten
tystnaden på rygg
på de brandbombade fälten

allt sot sen, blir ett svagt leende
och askan ett verktyg

och målningarna
kreativiteten
bygger upp det vi då lyckats rasera

destruktiviten, kära du
som ständigt återkommer, som snöflingor
som en evighetssymbol

som en åtta



&



jag ser dem nu, vingarna, de vackra

jag putsar dem
beundrar dem:



de är vackra



så oerhört vackra,








precis som dina, syster