köttet blommar alltid i slow-motion,

den glansiga ytan
där fettdroppen
sakta smeker huden

blir en bild
så god som någon

och det inbillade djupet
precis under
blodhorisonten

blir en ursäkt
blir
din ursäkt



rundgången här
och alla bilar på lina
och kroken genom hud, spänner skinn

drar honom
drar mig

in till land,
och byggnaderna sjunger

de sjunger:
vi briserar snart

våra konturer
är väggar
opålitliga
sönderfallande

och våra hjärtan därunder
är ockupanter


och jag minns en eftermiddag
i december
med glittercancer över tak; en balkong
där vi delade
en cigarett
och hur vi pratade om

krigsmaskinen

och världen som böjer sig



men nu, äntligen
har jag universum
i mitt öga

(det jag stal från dig)

och jag drar igen persiennerna

låter tankarna spilla

som säd

som en dröm

som ett pianoregn som stillsamt faller
ökar i volym

blir obehagligt


och de kryper under ytan ibland
ska du veta, tankarna
som blottlägger

den skadade
fotografen

som en gång höll i kameran