Känslorna är instängda..
Jag skriker och vrålar och gråter och klagoropar inombords..
Varför kan jag inte gråta när jag behöver?..
Jag har ju behov, de är inte mindre värda än andras?
Men jag står tillbaka, låter andra ta plats, att få gråta, sjunga och glädjas..
Men min klumpighet gör att jag inte tar den platsen..
En företeelse som vuxna ser ner på hos barn och unga..
Barnens sätt att göra saker på duger inte, de duger inte helt enkelt för de kan inte göra saker lika bra som vi vuxna..
Det är nåt otroligt fel med det, men jag kan inte få rätsida på det..
För jag vet inte var jag ska börja eller ens hur jag ska börja med det?..
Jag vet inte hur jag ska älska mig själv..
Jag kan inte älska mig själv..
Men jag vet att jag måste jobba, kanske jobba hela livet..