Min mormor är död...

Hon tog sitt liv när jag låg och sov.

Hur hon dog?

Jo hon...

Nää...jag kan inte berätta det..
Det är för jobbigt...

Hon dog sådär vackert som folk brukar göra...
Med smärta och kärlek...

Hon var svår när hon fanns,
men det är svårare utan henne...

Min farmor dog när jag var 16, i livmoderscancer...
Jag klarade inte träffa min farmor när hon var sjuk...
Hon var så utmärglad och annorlunda...

Men jag vet inte om jag klarar se min mormor död...
Hennes person finns bara i henne, men nu pratar den inte,
eller är mormorsaktig längre...

Hon är bara ett lik...
Ett vackert lik...
Ligger på en blombädd i vitt skrud...
Med ett grå-vitt och pageklippt hår..
Hon har en flickkropp, ung och spröd kropp...
Med sina smala armar på magen...


Mamma som levde med henne hela sitt liv,
sa att hon inte hade kontakt med sina känslor...

Men hur kunde hon då ta sitt liv?...

Känslor är inte så lätta att hantera...
Uppstår de i fel läge så blir man bannad för det...
Man blir bortskjuten av de man vill älska och vörda...

Lyssna på ditt hjärta så vet du...

Men vad om man inte förstår vad ens hjärta säger?
Om det pratar ett språk man inte begriper eller kan dechiffrera?


Eller man kanske inte ska anstränga sig för att förstå...

Det ska bara kännas...





Men ibland gör det ondare än kroppen kan tåla...






Så kanske därför tog mormor och svalde de där tabletterna...