Satt på ett fik igår, hade joggat en sväng, ramlade bara in för en dricka.
Där satt ett gäng på tre, stirrade tomt ut i luften med blanka ögon.
Det var helt surrealistiskt.
Plötsligt befann jag mig i en dokumentär på SVT.
En sån där där människor pratar långsamt, tittar ut genom fönstret onormalt ofta och länge, kupar händerna runt en tekopp, suckar och bär på enorm smärta, tomhet och saknad.


Jag har sett dem många gånger förut, dessa tre, glidandes längs gatorna. Ger intrycket av att försöka vända ut och in på sig själva för att slippa beblandas med den hemska omvärlden. Elände!


Herregud, ryck upp er!
 

Finns inget värre än folk som tycker synd om sig själva.
Jävla subkultur med hänga läpp och tycka att livet är skit.
Ledsen pop, sorgkläder... "låt oss hålla händer och röka ihjäl oss, det är ju så vackert att se livet "gå upp i rök".

Hur kan man välja att ha en image att se olycklig ut?

Tyder på att man är lågintelligent i min bok.