Just som jag vandrade längst med gatorna i min världs allra underbaraste stad mindes jag något som en gammal kvinna sa till mig en gång.

Jag var i mina tidiga tonår, då jag skrev (men tyvärr också slängde) som mest.

Det var midsommarfirande.

Jag som alltid strålat som mest i översociala sammanhang var just denna dagen sprängfylld med mängder av stora och små ord som inte kunde vänta på att komma ut.

Så när de andra neg, bockade och hoppade grodor satt jag för mig själv i gräset en bit bort och använde min skateboard som underlag när jag skrev.

Då kom hon till mig, kvinnan med de djupa ögonen och de vita lockarna. Och jag hade kunnat (då som nu) beskriva varje linje i hennes välkända ansikte med handrörelser.

Hon lade varsamt sin hand på min axel och böjde sig ner för att fråga om någonting var på tok.

Jag förklarade på mitt allra mildaste sätt att så var inte fallet. Jag var bara inne i en sådan period just då, då jag behövde skriva. Men det var bara tillfälligt.

Då svarade hon med de där orden, de som jag minns än idag.

Dessutom så hittade jag imorse när jag vände ut och in på plånboken ett kort på pappa som jag trott jag förlorat.

Han är så vacker där.

Det är mitt bästa.