Hon skrek när hon inte visste vägen

Hon skrek och hon kramade i degen

Hon skrek långa budskap utan ord

Hon slog sönder sina händer mot ett  bord

Hon skrek på alla löv som föll i parken

Hon skrek som de dalade mot marken

Hon skrek för att ingenting blev rätt

Hon visste inte om nått annat sätt

Hon skrek för att de inte kunde höra

Hon skrek när inget annat fanns att göra

Hon skrek tills kinderna blev röda

Hon skrek tills deras öron började blöda

Hon skrek när hon inte orkade att det var stilla

Hon skrek, men hon ville inget illa

Hon skrek tills benen hennes gav vika

Då orkade hon inte längre skrika