1.

Telefonen står där på det lilla träbordet. Den bara står där, existerar. Gör inget ljud ifrån sig alls. Det är inte lönt att jag förväntar mig att någon ska ringa. Det kommer ändå inte att hända.
Min katt Jansson ligger och sover på en filt på golvet. Hans lurviga svarta päls ligger så perfekt längs med hans kattkropp. Han är mitt enda sällskap.

2.

Sönderslagna tallrikar befläckar mitt inre. Det liksom river likt osten du river på ett rivjärn. Sönderstrimlad hud och offret var jag. Gärningsmannen, det var han som fick mitt hjärta. Det var han som jag delade mitt liv med i ett år, mannen som gav ordet ensamhet ett namn. För jag var ensam, även om det inte såg så ut.
Aldrig trodde jag att jag skulle bli utsatt för något sådant här. Jag trodde jag kunde lita på honom, men han hade revolvern beredd i bakfickan. Han slog till när jag som minst anade det.
Jag föll och kulan
den sitter fortfarande kvar.

3.

Han hade en blommig soffa och bakåtslickat hår. Kaffesump i varje hörn och cigarettrök långt ner i lungorna. Gulnande papper och obetalda räkningar. Han begärde att jag skulle betala, bara för att jag var tillsammans med honom. När han inte hade råd var det plötsligt mitt fel alltihop. Det gick till en gräns då jag faktiskt inte orkade mer och jag har inte gjort något fel. Det var han som förstörde mig.

4.

Romantiskt var det tänkt att det skulle bli. Tända ljus på köksbordet, rödvin i hans finaste kristallglas, god mat och trerätters middag. Lugn musik strömmade in i våra öron. När jag ser tillbaka på det ser jag falskhet. Endast falskhet. Jag var så blind och tänker på det där ordspråket ”love is blind”. Han slog ner mig totalt. Förintade mig. Har jag berättat att hans doft var Zoégas gröna kaffe och Fructis hårgelé? Det var faktiskt lite överdrivet ibland. När jag kramade honom och borrade ner näsan vid hans nyckelben, då slog lukten emot mig. Stickig, liksom frän. Ja, så var den. Ungefär som ättika. Varken kaffe eller hårgelé luktar som ättika. Inte var det kaffet eller gelén som luktade, men det var någonting hos honom som påminde mig om den fräna lukten. Kanske misstar jag mig. Allting har blandats ihop till en enda röra. Det är en tjock dimma av ångest
svart , grå, vit och
blank.

5.

Ibland kan jag inte tygla mina känslor. Speciellt inte min ilska och det fick han erfara. Han antydde något som han inte visste någonting om. Han spottade mig rakt i ansiktet med sina lögner. Självsäkert lutade han sig närmre mig. Centimeternära kom han, millimeternära. Någonstans visste han att jag skulle bli arg och han fortsatte för att reta upp mig.

Det enda jag såg då var glaset. Vinglaset med ¼ vin kvar på botten. Jag greppade det och drämde det i väggen. Glassplitter fyllde hela golvet. Det liknade virrvarret av känslor som fanns inuti mig just då. Han blev kräftröd i ansiktet och venerna på hans hals hotade att spricka när som helst. Blodbad på parkettgolv i Malmö centrum.

6.

Kulan gick rakt in. Kilade sig fast inuti mig sådär som man sett på TV. Tankarna gick ju alltid till att det inte kunde hända en själv, att det alltid hände alla andra. Och så poff, så var det jag som var offret. Jag hade retat upp honom på tok för mycket. Han närmade sig, väste könsord mellan tänderna. De sipprade ut, satte sig som blodiglar på min kropp fast jag frenetiskt försökte skaka dem av mig. Han skrek. Decibeltalet var uppe på minst 100 vid vissa tillfällen, men de allra grövsta sakerna viskade han så tyst han bara förmådde.

Att andas var nästan omöjligt. Han tryckte sin stora hand hårt mot min mun så att jag knappt kunde få ner en milliliter luft. Den tunga kroppen ovanpå mig medan jag med all kraft jag hade kvar, försökte få honom av mig. Artilleriet satt kvar, och han med.


7.

Jag kan sitta och vänta på att den där telefonen ska ringa hur länge som helst. Den kommer aldrig att ringa mer. Jag är och förblir ensam, liksom då jag levde. Jag är född sådan. Jag föddes som en ensam människa och jag dog som en. Det blir bara så ibland och du behöver inte tycka synd om mig, för ingen annan gjorde det.

Begravningen var fin. Jag låg i en vit kista med massor av blommor på. I kyrkan fanns mamma, pappa, lillasyster, storebror och den allra närmsta släkten. De grät. Alla grät. Plötsligt fick jag syn på Honom. Han satt i en av bänkarna längst bak i svart kostym och blanka, nyputsade skor. Jag kan gissa att han luktade Zoégas kaffe och Fructis hårgelé, eller kanske inte. En sak är jag dock säker på:
Han grät.
Det var ingen allergisk reaktion av pollen, för pollensäsongen hade inte startat ännu. Han satt med händerna ömsom knäppta i knäet, och ömsom tuggade han på sina naglar för att bli av med sin nervositet.

8.

Han gick fram till kistan, lämnade en svart och en vit ros, en för honom och en för mig. Han var mörkret och jag var ljuset. Han lämnade en lapp också.
Förlåt, stod det. Och han grät.