Det här är ingen dikt. Det är en bekännelse.
Om pendeln mellan hoppet och hålen.
Om frågor som borde lämnats till rätt person.
Om sådant som är för sent. Om svar
jag redan vet.

Min vän har sedan länge varit borta. Så
plötsligt åter, igen. På ett nytt torg. En ny
skepnad, visserligen, men samma molande värk,
sjunkande underlag. Ovissheten om jag finns,
överhuvudtaget,
väcks till liv.

Jag förbannar kärleken. Den öppnar lådor
som inte bör öppnas. Skrapar hål
på tankebanor som gör sig bäst
i det förflutna. Som gör sig bäst i sorgliga berättelser
om död och barn och telefonsamtal
alldeles för tidigt på morgonen.
Farliga busshållplatser i bergen, där
skall man inte vara.

Min kärlek kröp sakta inpå mig. Överraskade
mig. En dag längtade jag efter hans ansikte.
Bara så. Ansiktet. Att få se det komma in
genom dörren. Att veta att det fanns.
Jag skulle svälja och varken blinka eller
titta bort.

Jag vill inte! Men det är för sent för sådant.
Jag kan inte sluta. Inte då, inte nu. Jag minns
att det en gång gjorde mig lycklig.
Den där förmågan till sprängande längtan.
Att någon fick ta sig in genom min mun, mina ögon
och bygga sina snaror där. Samla äpplen
och sockerbitar i bröstkorgen. Baka paj
att värma sig på och leka. Jag överraskades
av att inte vara död, kränkt och skuren. Jag låg där
alldeles född.

Vi blandade obarmhärtighet, mellan fingrarna,
med bönhörda smekningar efteråt.

Är man två är det alltid en som dör först.
Den här gången var det jag som dog. Snabbt.
Du dör långsamt. Inifrån och ut. Jag avundas dig
inte. Jag har en återuppståndelse att vänta.
Jag vet bara inte vilken dag. Livet är alldeles för långt
för att leva.

Det finns oändliga gångar bakom slidväggarna.
Hemliga dörrar. Om jag vore man skulle jag
vara rädd varje gång jag låg med en kvinna.
Jag skulle välja någon som bar sina konturer
hängande om halsen, som smycken, stolthet.
Jag skulle inte välja mig.

Jag vet att överlevnadens armar sträcker sig
hur långt som helst. Man faller inte död ner
och ruttnar. Man gör inte det. Jag vet det,
men vågar ändå inte. Jag vet det och kan
därför inte heller låta bli.