De sitter i en liten färgglad cirkel runt det vita runda bordet. I tjaskiga plastmöbler från 1993. Kvinnan P, Mamman P, Fröken N, Den utsatta C, Frun M, Jag och Mannen. Alla röker ihärdigt och blåser rök i varandras ögon, öron och över hela trädgården slingrar den sig som morgondimma vid en älv. Kvinnan P och Mamma P kan inte vara tysta, de frustrar och spricker upp i leenden. Det är Den utsatta C, Frun M och Mannen det hela handlar om. Jag är bara en iaktagare.

Såhär var det.
Mannen och Frun M bjöd hem Mannens arbetskamrater på middag en persisk sådan. Och vi kom intassandes i deras ombonade hem med två adopterade kinesiska flickor som mötte oss. Vi klädde av oss, inte allt, men skor och kappor. Placerade oss tillrätta under en apel med vitrosa äppelblom.

Alla visste, alla utom Frun M. Mannen hade på flera sätt bedyrat sin kärlek till Den utsatta C. Trängt in henne i hörn, kysst hennes bröst, plockat isär en hårlock som tovat ihop sig i hennes panna. De var arbetskamrater. Alla visste detta utom stackars Frun M. Och alla höll så mycket masken. Ut på bordet ställdes viner och whiskyglas. Saffranris och zucciniröra. Om man blundar kanske blodsmaken i munnen inte känns, att spela låtsasskådespel.

Han skulle få en varning av chefen Kvinnan P. Kanske behöva gå. Och nu satt vi alla i hans hem och höll så jävla mycket käften och letade neutrala samtalsämnen.

Frun M och Mannen hade verkligen kämpat för ett uppehälle i världen med svåra hårda erfarenheter och nu höll han på att sumpa det, med allas ögon vetandes, alla pratandes, fast oerhört under bordet, i tystnad, i viskningar.

Det var bara så sorgligt. Frun M var så vacker så intakt trots sina 50 år. Familjen som kommit från ett annat land, acklimatiserat sig, lärt sig arenan att agera på. Varit anhållna, instängda i ruttnande, fyrkantiga och mörka rum i åratal. Slagits, torterats, rystats. Att få ögonen att vänjas vid solen tog dagar.

Så sitter vi då allihopa vid ett skrangligt plastbord och håller så jävla mycket käften och vet att snart sprängs alltihop som vid det första slaget på ett biljardbord då man spräcker bollarna i alla färger så att de far åt alla håll.

Den utsatta C vill inte vara med honom. Hans hjärta trasas sönder. Frun M får inget veta och alla andra sitter där med benen i kors och vet bara så ödestigert mycket.

Vilken jävla middag. Är det en låtsaslek vi leker när det smusslas med verkligheten fast alla vet. Alla utom den som såras mest.