\"Jag vill dö, jag vill dö, kan ni fatta det jag VILL dö. Döda mig bara jag vill dö\"
Stegen och mumlet som ibland uppgår i kraftlösa skrik och gråt som gör att kroppen bara skakar. Och du vet inte vart du ska vända dig eller säga.
\"Jag vill dö, jag vill dö, Fatta det jag vill dö!\"
Runt runt i den cirkelrunda korridoren utan slut, som bara fortsätter i oändlighet utan varken början eller slut.
Avlägsna rökhotsningar och skrik från rummet bredvid där kaoset i människan är total.

CD-boken, fast utan CD-skivor, för dom är farliga, vassa och kan riva upp slämhinnor när dom sväljs ner tillsammans med tvål och vatten, ekar tyst i bakgrunden till stegen och skriken.
Tankar som snurrar, virvlar runt och aldrig stannar.
\"Han drog av sig mantel och såg till att var ordentligt täckt av den...\"
Men det går inte, det går inte koncentrera på orden som kommer kommer ut från högtalarna till laptopen, det går inte att slappna av och få ro att sova.
Varje andetag är en kamp mot klockan som aldrig slutar ticka och skriken som aldrig slutas skrika.
Paniken över att somna, att veta att morgondagen är likadan som dagen som precis har gått.
Varför ska man somna då? varför ska man ens blunda när man vet vad som väntar, när man vet exakt vad morgondagen ska ge.

08.00 frukost
12.00 lunch
13.30 fredagsfika
17.00 middag
20.00 kvällsfika

Det som är en orubblig rutin som aldrig kommer ruckas på aldrig kommer ändras, för då blir det ju kaos oreda och disciplin som som inte hålls.
Vi har vant oss att varje dag är inrutat i ett mönster, ett mönster att bara överleva att har skriken och dom hysteriska skratten.

Att aldrig orka se, orkar höra, bara tänger av, känner inte ens efter hur man mår, för det är för smärtsamt att ens veta.
Travandet i korridoren av rastlösa fötter, rastlösa människor som bara vill bort, bara vill se slutet på korridoren utan början eller slut.

I korridoren utan varken början eller slut vandrar en flicka som ber oss döda henne, ber oss göra slut på hennes lidande och inte Harry Potter kan råda bot på det