1. Fråga någon om något, det är ju sekretess som gäller
2. Aldrig någonsin påpeka att man ä den friskaste som är där
3. Be om en sax


Ja nu är man åter här igen, stirrandes på de smutsgula väggarna, eller vänta något är annorlunda, men vad?
Ja nu ser jag de smutsgula väggarna har förbytts till smutsgröna. Återigen personalens tillrop om hur fruktansvärt \"färgglada\" dom är. Ja då kan ju inte ens blick låta bl att vandra upp till den \"underbara\" bården som sitter någon decimeter från taket. Och jag menar verkligen underbar. Den är beige och ja... (Bajsbrun) men schusch det får vi inte säga högt, usch usch så äckligt.

Ja nu har alltså avdelningen flyttat, ja n hörde rätt, flyttat.
Hur fan flyttar man en psyk avdelning tror jag att ni tänker nu. Det var precis det jag tänkte förklara.
Först så far personalen runt som en samling, ja maniska personer. så uppvarvade och nervösa så att man nästan måste fråga sig vilka som är patienter och personal.
Sen bär det av med full fat till den nya avdelningen.
Jag fick en väldigt stark känsla av att vi var besynnerligt lika Harry Potter och hans vänner i böckerna när vi å skulle forslas mellan de olika avdelningarna. med sängar bord och patienter.

Ibland när är ute i skogen och ser en myrstack är det rät fantastiskt att de här små varelserna kan ha byggt något så stort när dom är så små.
Tänk er myran som går sin väg utan att hindras utan bara springer dr med sina korta ben och bär på det mest otroliga saker.
När man är liten tycker men ju att en av de roligaste sakerna man kan göra är att stampa med foten i e myrstack under jorden så att alla gången täpps igen och man ser hur de små varelserna flyr för att inte bi kvävda av sanden, men sen lika snabb är dom tillbaka och börjar bygga upp sina liv igen.

Egentligen, ja jag vet fånigt att jämföra människor med myror, men det är ju precis likadant. Man stretar hela livet för att bygga upp sin lilla myrstack och sen fr att helt plötsligt trampas sönder och falla.
Och man faller djupt, djupt, djupt och det man byggde på är totalt förstört.
Jag är så, jag förstör det jag bygger på så fort något bra händer, då ska det trampas och trampas tills inga gångar finns kvar fr det var ju positivt och negativt då MÅSTE det bara förstöras och försvinna ur mitt liv. Det måste rivas sönder och brännas, riktigt, riktigt hårt för jag får ju inte ge mig själv den lättnaden av att bara känna glädje.

Om man någon gång råkar säga
\"Ja, men jag är en av dom friskaste här\" Så ser personalen o fråga på en en låg stund under tystnad och sedan:
\"Jaha...det tycker du?\" väldigt glättigt och börjar hastigt anteckna något i sitt block innan samtalet kan fortsätta Och sen kan man nästan förvänta sig att det ska ligga ytterligare en liten tablett i medicin koppen dagen efter, som man så vanligt ska skölja ner med vatten och inte komma med invändningar.

Men när man sen ligger där på natten med ångesten som river i bröstet och man vet att medicinen inte hjälper, den får inte ångestens monster att försvinna utan man har bara sig själv och alla sina tankar. Men man måste kämpa, kämpa hårt fr att inte återigen trampa sönder det lilla myrboet med små gångar i. Man vill bara skrika i ren vanmakt över sin egen situation, men det kommer inte en ljud och handen klarar inte av att sträcka sig de få centimetrarna till larmknappen för att få hjälp.

Ja då vill man inte leva längre