1. Fråga aldrig någon om något eller någon (ja, jag vet, tjatar)
2. Be aldrig, aldrig någonsin personalen om något när dom äter
3. Klaga aldrig när nattpersonalen trycker i en sömnmedicin

Förut, när jag låg på BUP brukade jag altid försöka skala av allt det hårda n tuggummit med tänderna innan jag började tugga på det, en väldigt rolig sysselsättning när man inte hade så mycket att göra än att sitta i sängen och lyssna på CD-bok som jag gjorde väldigt mycket den tiden.

Sanningen att säga är att det är så ensamt att befinna sig i den situation jag befinner mig i. Folk vill hjälpa, men det inte hur, när eller vad dom ska hjälpa mig med. Varje gång någon frågar hur det är eller vad jag har gjort idag känns som att magen ska vändas ut och in, för jag orkar inte svara, jag orkar inte tänka och jag orkar deffinitivt inte förklara för alla gång på gång varför jag inte kan träffas, inte prata i telefon.
Mitt liv består av internet, kan väl inte direkt påstå att jag så många IRL vänner. Eller jag har dom, men dom vet inte hur dom ska hantera det här, jag klandrar dom inte för jag skulle med all säkerhet känna samma sak och det var min kompis det handlade om.
Jag orkar inte förklara varför jag återigen var tvungen att ställa in mötet, varför jag återigen går i patientkläder med en vårdare tätt bakom mig. Jag orkar inte förklara hur jag återigen har misslyckats med livet som jag egentligen aldrig borde ha fått.

Kvällarna är svårast det är då man är så utpumpad av resten av dagen att alla tankar bara anfaller en, inte en och en utan alla på en gång de attackerar precis samtidigt. Man skulle väl nästan kunna beskriva det som när dementorerna kommer i Harry Potter böckerna, det är liksom som att all glädje sugs ur en och an bara sitter där tom som ett skal iskall och vet inte vart man ska ta vägen. Om man ska andas eller ens öppna ögonen för världen igen.

Men nu ska jag fortsätta att berätta, det visade sig att flickan hade en lodsjukdom, en väldigt ovanlig, men som tur vad hjälpte medicineringen den lilla flickan väldigt bra och hon blev efter bara ett par år helt frisk från sin sjukdom.
Under tiden hade den lilla familjen fått en ny liten söt sak, som tyvärr precis som sin storasyster hade skelettmissbildningar och samma sjukdom.
Är det inte fascinernde egentligen? Det behövdes två människor som båda var bärare av sjukdomen för att barnen skulle bli sjuka och både mamman och pappan var bärare av sjukdomen, men bara bärare inte sjuka själva.
Innan den äldsta flickan skulle börja skolan hade det kommit tre små tillbarn till världen, den ena sötare än den andra.
När lillebror kom hem från sjukhuset, sprang hon ideligen fram och tillbaka för att kolla att han verkligen andades, han var ju så liten och hans lilla bröstkorg hävde sig upp och ner i en jämn rytm.

Piiiiiiiiiip Nu piper det som fan här, överfallslarm, man ju inte direkt säga att det är diskret. Men i försig s borde inte ett överfallslarm vara ett litet tsyst och försynt signal som ingen lägger märke till.

Det påminner mig om den gången vi hade brandövning på min skola. Vi satt alla tyst i klassrummet och var riktigt duktiga på att lyssna på vår lärare när det knackade försiktigt på dörren och vår engelskalärare stack försynt in huvudet i klassrummet.
\"Ja ursäkta...men det brinner borta vid gymnastikslen\" Alla satt och bara stirrade på henne, visst känns det märkligt när en lärare sticker in sitt huvud i klassrummet och så försiktigt försöker påpeka att det brinner.
Men i allafall efter många om och men kom vi ut på skolgården och fick stå där i evigheter medans en brandman förklarade för oss vad vi skulle göra om det började brinna.
Jag stod bara och tänkte, \"jag tänker verkligen inte hoppa ut genom ett fönster utan mina skor, det var nämligen så att v inte fick ha skor på oss i klassrummet. Utan dom lämnades utan klagomål ute i \"hallen\". Ni kan ju tänka er vilket helvete det blev sen när vi skulle ut på rast och man var tvungen att leta bland drygt 40 olika skor för att hitta sina egna.

Blåser försiktigt bubblor av såpan på skrivbordet
Stora och små såpbubblor fyller mitt rum
De går sönder så fort man nuddar dem
Och det låter som när ett glas krossas

När jag går barfota på golvet skär jag mig på det krossade glaset

Så sköra och fina spricker så fort man nuddar dem
Man kan inte ens andas på dem så sköra är de
Lyckan är som såpbubblor i mitt rum

När jag går barfota på golvet skär jag mig på det krossade glaset

Krossad lycka som aldrig åter uppstår
När man rör vid dem i tystnad
Går de sönder och sprider krossat glas över rummet

När jag går barfota på golvet skär jag på det krossade glaset

Min lycka är såpbubblor som går sönder så fort man nuddar dem
Existerar i högst tre sekunder innan de spricker och sprider glassplitter över mitt golv

Jag skar mig på de trasiga såpbubblorna