Tre saker man INTE bör göra på psyk, del 3
1. Fråga något om någon, (jag vet jag blir tjatig nu,men det är en väldigt, väldigt viktig punkt när det gäller livet på en sluten avdelning)
2. Samla på sig massor av pet flaskor
3. Absolut inte dricka tvålen på rummet (då blir man av med den)

Nu ska vi återgå till inredningen här på avdelningen så att ni får en känsla av vilken \"underbar\" miljö vi lever i.
För att börja, vi delar rum, ja det gjorde vi ju i försig på gamla avdelningen också, men här har vi något extra, en RUMSAVDELARE. Jepp ni hörde rätt, en rumsavdelare, en såndär jätte, jätte, jätte fin sak som man köper i dyra inredningsbutiker som är i lönn eller något annat dyrt träslag.
Nej nu ljög jag visst den är absolut INTE köpt i någon dr inredningsaffär och träslaget, jag det vet jag inte,
Sov på vår trä lektion i skolan, eller tänkte på annat i alla fall.
Ja, det är sant, vi HADE en trä lektion i skolan, vi gick med vår träslöjdlärare i en skog och han pekade ut olika träd för oss, som om vi överhuvudtaget brydde os om det. Men vi slapp i illafall att tå där och slipa och slipa.
Men ja, nu tillbaka till inredningen. En dag när vi nyvakna och halvstapplande kom ut matsalen för att äta vår frukost så var det något som fångade våran uppmärksamhet med en gång. KNALLGRÖNA stolar, verkligen såhär neonfärgade små saker. Och sen under dagen upptäckte vi små silverstolar i våra rum, dom ska jag inte klaga på, inte dom neonfärgade heller för dom livar verkligen upp det här stället.

Om ni någon gång har försökt reda ut en garnhärva, så vet ni hur svårt det kan vara. Det är liksom att följa den lila tråden som går över den röd under rosa och igenom den blå . Och så ska man följa alla färger tills dom ligger prydligt hoprullade i varsitt nystan så kan ni kanske förstå hur min hjärna fungerar just nu. På BUP ville dom alltid göra små tankekartor med mig så fort något hade hänt.
\"Du måste förstå dig själv och varför du handlade som du gjorde\" Sa dom alltid lika snusförnuftigt som en treåring som envist ska gå över gatan utan att hålla varken mamma eller pappa i handen.
Så jag fick sitta där och skriva dom där eländiga kartorna även fats dom bara gjorde saker och ting värre och jag försökte förklara att det inte hjälpte, men du var jag icke samarbetsvillig. Så jag vet inte hur många onödigt triggande tanekartor jag har gjort.

Jag KÄNNER mig själv utan och innan fruktansvärt bra, bättre än dom någonsin förstod. Jag behöver inga kartor för att förstå mig själv bättre. Jag tycker, eller tyckte då att jag förstod mig själv för bra och att det skadade mig mer än hjälpte mig att jag förstod mig själv så bra.
Men \"Nejdå, nejdå det är så bra så bra\" sa dom hela tiden meddans jag förgäves försökte få dom att förstå att jag kände mig själv så bra att det nästan var läskigt.
Jag är eller var altid fullkomligt medveteb om vad jag gjorde och inte gjorde. Jag visste vart var, vart saltet stod, vart han hade gått, vart hon hade gått och mitt väldigt skarpa detaljminne som gjorde att jag alltid satt och stirrade ihjäl mig på mattor i dom olika samtalsrumen för att lista ut hur möntret i mattan skulle fortsätta eller hur det kulle se ut om man flyttade ena fyrkanten dit och andra dit och så vidare, ni kanske förstår?

Men nu när jag har flyttat till vuxenpsyk och dom hr börjat proppa i mig ala mina mediciner så är inte närminnet lika bra, men som tur är håller dom på att trappa ner en del väldigt mycket, dom hjälper ju inte ens. Dom ger mig snarare mer ängest än vad jag hade innan.
Men att prata med en läkare o mediciner det är som att prata med en fotbollspelare om blommor. Läkaren blir arg och snäser av en att man minsann inte kan veta om det är medicinen eller yyyyttre omständigheter som gr att jag mår som jag mår.
Men när ångesten pumpar runt i min kropp och inte ger tillåtelse att andas att ge mig det syre jag behöver då skiter man i alla yyytre omstädnigheter och ber bara om hjälp. Men är man då...jag ja då hjälper j inte medicinen som är tänkt att hjälpa mot ångest, utan gör det bara värre.Då rent utsagt skiter man i om den där lila tråden inte hö ihop med den gröna, det får väl bli ett lilagrönt garnnystan istället.
För när man ligger där skakandes i sängen och inte orkar andas, knappt orkar prata och hjärtat bara dunkar och dunkar och vilopulsen ligger på 150 vad ska man då göra?
Hur ska man förklara hur man känner när man inte ens orkar titta hur ska man orka sätta sig upp och be om en hjälp man egentligen behöver?