1. Prata om något någon inte vet om (som jag jämt hänvisar till sekretessen)
2. Ta kort med din mobilkamera eller om du nu skulle få in stor digitalsystemkamera är det ju självklart att u inte får ta bilder med den heller
3. Ligga i soffan

Ja nu piper det för fullt här, den här signalen är verkligen genomträngande, den går igenom allt, precis allt.
Fats jag är inte säker på att jag ens skulle vakna m det började pipa när jag sov. Jag kan nämligen sova mig igenom ett krig, när jag väl har somnat, ja då sover jag oavsett vad som hände runt omkring mig. Jag har till och med lyckat stuka mitt lillfinger ritktigt rejällt i sömnen utan att ens vakna av det.

Men ja angående systemdigitakamera så är det lite lustigt att jag och en annan patient under min första inläggning på vuxenpsyk fick gå ut tillsammans och fota, fr att båda hade det intresset. Egentligen är det ju olagligt att ta kort på någon från avd när är inlagd där, ja självklart kan an inte komma när man har blivit utskriven heller, men dt kanske ni förstod.

Jag ska fortsätta att berätta för er om hur livet kunde gå så fruktansvärt fel, som det gör för en del, men de allra flesta klarar sig ur det med tiden.

När flickan var liten och bara hade åtta fingrar tittade hon en dag på sin mamma
\"Mamma när ska mina fingrar växa ut?\" Hon var övertygad att det var precis som med allt annat att de växte med tiden när man blev äldre. Hon förstod inte att hennes händer alltid skulle se annorlunda ut.
Mamman satte sig ner på huk framförs sin lilla dotter och svarade milt:
\"Dom kommer inte växa ut\"
\"Men dina fingrar? Dom har växt ut, då måste ju mina också göra det\" Svarade flickan.
När det v hade gått upp för flickan att det faktiskt var sant, att hennes fingrar aldrig skulle växa ut låg hon och grät resten av dagen. Chockad över mammans svar och kunde inte förstå varför just hon var annorlunda.

Ni skulle bara veta hur det är här undermåltiderna, dessa vegitarianer
\"JAg ska ha vegitariskt, utan potatis, med fisk\"
\"Och jag har minus flesk plus kyckling\"
\"Men vad är det här!? Har ni blandat ihop maten? Det vegitarika står ju på fel ställe!\"
\"Ja och vart ska man ställa tallriken sen? Vi får j inte gå in i köket. Hur det ska det gå?! Han som hade köket igår hade en sådan bra lösning, ni får lära av honom! Det säger jag bara!\"
Ja ni kan ju förstå att måltiderna är rätt röriga ibland, när alla har sin egen åsikt om hur allt ska vara och inte vara.

Det är nästan som barn i sandlåda här ibland
\"Men jag vll bestämma TV-program nu! Du har bestämt hela tiden!!!\"
\"Ja, men nu var det faktiskt så att jag kom hit först\"
\"Sch..sänk rösten du skriker\" Säger en personal fr att få bråket att avsluta.
\"Jag skriker INTE\" Ekar det i hela korridoren.
Nej, ärligt jag tror att det är värre med käbblet här än vad det är i sandlådan med små barn.
Men egentligen alla patienter måste känna sig som små vilsna varelser som inte riktigt vet vart dom ska ta vägen. Annars skulle dom ju inte vara på det här stället.
Man är myndig, men helt plötsligt blir man omyndigförklarad och en läkare bestämmer när man får sova, äta, prata, gå ut.
Vi är nog alla här små vilsna barn i en sandlåda som inte vet vart livet ska gå som inte vet hur man ska bete sig för att bygga upp det där sandslottet igen som helt brutalt blev nertrampat.
Ja vi som är här är nog mer som barn i en sandlåda, alla har sin gen lila del en dä någon annan helt omotiverat kan komma och förstöra. Och mellanmålet kommer rulandes på en vagn minst två gånger per dag. En vang som skramlar och med dom miljövänliga dosetterna. För nu har avdelingen blivit så miljömedveten, allt görs för att det ska bara för naturen, därför ska man inte använda alla dess små plastkoppar längre, det är ju bara slöseri.
Men jag då? jag som inte kan vrida armana fr att kuna ta emot medicinen, ja då har jag previliget att jag får använda platskopp.

Tänk er att inte få bestämma något själv. Att någon kommer med ett papper i handen och säger
\"Du är tvångsvårdad, här jag intyget\" Och man bara sitter där helt förstenad i stolen och vet inte vad man ska säga, munnen öppnas och sluts som om man var en fisk.
Jag minns när jag kom till vuxenspyk första gången när jag helt hysteriskt hade ringt till jouren som sa att dm tyckte att jag skulle komma till psykakuten och prata med en läkare. Jag vet inte hur jag tog mig dit, men jag kom dt, gråtandens och blödandes med det jag egentligen aldrig skulle ha kommit nära i handen.
Jag satt där gråtandes i stolen och försökte svara på frågorna vårdaren ställde. Men sen inså hon att det droppade blod på golvet och det snabbt kalabalik och jag blev ivägskickad till vanliga akuten först.
Jag var nära gränsen att inte ens orka igga på britsen och vänta på att dom skulle kommma till mig, all ångest åt upp mig inifrån och jag avr panik och skräckslagen.

Men innan jag ahde tagit mig iväg till sjukhuset hade jag ringt en av mina enda vänner i Stoockholm som kom som ett skott och satt med mig hela natten och höll min hand och kramade mig under en av de längsta nätterna i hela mitt liv.