1. Fråga aldrig om något eller någon (Du får ändå inget svar, sekretessen, kom ihåg)
2. Undvik att dricka sjukhuset schampo också (smakar inge vidare)
3. Ställ aldrig dumma frågor (tolka det ur i vill)

Ja vi \"bor\" fortfarande vid en byggarbetsplats, eller vänta? Har jag nämt det förut?
Nej har jag nog inte, men på förra avdelningen \"bodde\" vi bredvid en byggarbetsplats, varje dag prick klockan 12.00 sprängde do bort berg. Ja så hade man missat att det var lunch så kom man absolut ihåg det med en gång och strosade iväg till matsalen för att återigen innjuta den \"underbara\" storköks maten.
Potatis potatis potatis, potatis osv....Ja potatis varje dag, nästan ibland pasta men ytterst sällsynt. Nästan lika sällsynt som en kolibri i Antarktis eller isbjörnar på gatorna i Sverige (dock verkar en del på andra kontineter tro att det verkligen går isbjörnar på gatorna här, men det är en annan historia).

Nu trodde man ju nr det var dags att flytta avdelningen och allt att vi skulle slippa dessa outhärdliga ljud som byggarbetaplatser för med sig, men icke sa nicke, nej nej Vi kom bara till en ännu större byggarbetsplats. Men nog talat om det vi ska återgå till historien nu meddan jag fortfarande är pigg och ångesten inte har tagit över ännu. Jag känner att jag är sådär äcklig pigg och klart just nu, eller ja, jag gr inget annat än att skriva. Påminner mig om mina olika perioder, ett tag var pärlplattor, virka gryttlappar, Harry Potter, PANDURO, film (göra film bakom kameran), Sagan om ringen (höll ett 40 minuter långt föredrag om det i nian), skriva. Och ja, nu ä vi visst tillbaka på att skriva igen, men det gör mig inget Det ger mig ork, lust och energi just nu.

Det året, när hon började i femte klass började den stora depressionen. Hon ville lite leva, men visste inte att det kallades självmordstankar, hon kände bara att det var onödigt att finnas till. Ingen i skolan sa ens hej, ingen sa hennes namn.
Tyvärr så skadade sig flickan när hon var med familjen uppe i Idre på jullovet. Hon skadade knät och fick hoppa på kryckor en hel vinter. Men det var då hon märkte att folk faktiskt brydde sig om henne, dom var jätte nyfikna och ville låna hennes kryckor hela tiden.
Tyvärr gjorde det så att hon märkte att när man var sjuk eller skadad så fick man uppmärksamhet.
Hon ville inte vara osynlig vara osynlig, vara den som ingen såg. Hon började peta in blyerts i sår som redan fanns med förhoppningen att hon skulle få blodförgiftning.

Nu tror jag att ni sitter och tänker:
\"Jag visste det, det var bara uppmärksamhet hon var ute efter. men ni måste förstå, eller jag vet det är svårt att förstå, jag förstår det inte alltid själv heller, eller jag tror att jag aldrig har förstått det heller.
Men hon ville bara bi sedd, bli hörd och lyssnad på. Hon var handfallen i en situation som hon inte kunde hantera som hon inte ens visste existerade.

Och nu kommer den där ångesten den som gör mig omänsklig och som jag orkar ha Jag vill skrika, men det finns inga ord. Jag kan inte skrika, bara vara tyst och inte göra någonting annat än att hindra mig själv. Hindra från vad, tror jag att ni tänker nu. jag tänker inte skriva det, det känns så fel. För jag vet ju hur fel det är, hur extremt farligt det är och jag vet att det bara slutar på akuten.
Ändå, ändå finns den där lilla rösten i huvudet som viskar:
\"Värdelösa människa, du är så ful och äcklig och tjock. Det spelar ingen roll om du gör något. Gör du något kan du fortsätta\"
Men sen finns den andra rösten inom mig:
\"Nej, du kommer dö, fattar du inte det?! Du kommer dö!\"
Och där står jag mittemellan två röster, det onda och det goda, helvetet och livet och jag vill ändå välja helvetet

Jag tror inte att det går att beskriva ur det känns, den där känslan som gör att man bara vill försvinna och aldrig mer behöva ta ett enda andetag.
Det som en gång var en lek med livet har nu bytts ut till MÅSTEN i mitt huvud och jag orkar inte, för egentligen finns det inget att prata om, det bara är. Allt är redan genomgånget tusentals gånger och utrett.
Det finns inget kvar.