När jag börjar minnas kommer allt tillbaka
Jag sover på dagtid med alla lampor på
Så att ingen tror att jag är bortrest
Eller bara inte hemma
Jag vakar varje natt över min patetiska stad
Från mitt fönster sitter jag och stirrar
Men jag gör inget åt saknaden.

Nu när jag börjar minnas, minns jag fåniga minnen
Och ler åt dem, för dem
Jag pratar aldrig med någon om mig själv, så nu vet du det
Men jag har inget liv så jag sitter kvar och stirrar på \"min\" stad
(och inte på min vägg).

När jag börjar se tillbaka minns jag varje andetag jag tillägnade dig
Och jag minns hur det kändes
Det kändes bra.

Mina ögon blev aldrig trötta på att stirra på en kalla ytlig stad
För du var alltid så tyst att jag till och med kunde viska
Jag tror att det bästa vi kan göra är att vänta
Men jag har egentligen väntat nog nu
Jag trodde verkligen att jag kunde glömma hur verkligheten kändes på riktigt.