Åh fan jag tror jag håller på att dö, helt ärligt jag har så jävla Ursäkta ordvalet) ont och det smärtstillande hjälper inte. Vad ska jag göra?
Tidigare idag trodde jag att jag hade sett till att skada mig själv för resten av livet vilket fick mig att bli livrädd. Ja fullkommligt skräckslagen. Och jag lovade mig själv att ALDRIG, ALDRIG någonsin skulle skada mig själv igen.
Men nu sitter jag här md en pulserande och typ känsellös fot och det enda ag vil göra är att, ja det tänker jag inte ens skriva.
Jag känner mig så jävla värdelös och villjelös.

När det var hälsokontroll i skolan och man skulle fylla i ett papper om hur an mådde fysiskt och psykiskt rasade allt för henne igen.
Hon bröt ihop inne hos skolsyster och berättade att hon bara ville hugga av sig sina händer och sen hoppas på att förblöda så att hon slapp hela livet..
Hon fick börja gå på samtal hos skolsyster nästan varje vecka och varje vecka satt hon där gråtandes och hulkandes och visste inte vad hon skulle ta sig till. Om hon bara hade vetat vad det var början till jag undrar om då skulle ha fortsatt sin väg genom livet om hon hade ändrat riktning med en gång.
Hon och Tilda hade börjat med att skriva en berättelse tillsammans, självklart fantasy och ed sitt eget språk, en landning mellan tyska och franska (det var ju dom språken dom läste i skoan). Allt dom pratade om var sin berättelse och alt dom gjorde var att skriva, vart dom än var och avd dom än gjorde, konstigt nog fick do ändå bra resultat på proven och arbeterna.
Dom levde med sina figurer, dom tvingade till och med andra klasskamrater att vara med när dom skulle rekonstruera scener till berättelsen i verkligheten.

Att bo, ja jag menar bo på en låst avdelning kan ju vara å väldigt många olika sätt, men en sak som säkert alla känner som har varit i samma situation om jag är att de fördomar man hade om folk verkiigen inte stämmer.
Man får också uppleva en hel del.
Första gången jag kom till vuxenpsyk hade vi en gammal kvinna på avdelningen som inte kunde svenska. En dag fick hon världens panik och stod och höll en vass skruvmejsel vid halsen och jag veta att hon hade huggit sig själv om personalen inte hade lyckats hindra henne.Efter ett tag på BUP blev jag avständ och avtrubbad av alt som hände.

Medan en blev nerbrottad av vårdare för att hon inte skulle skada mig satt jag i tv-rummet på avdelningen och tittade på \"The Nanny\". Det var som att jag var i en annan värld, en annan dimension där jag klarade av att hantera allt oavsett vad som hände Eller hantera var väl inte säga att jag gjorde, jag skyddade mig själv från att behöva ta hand om det verkliga som gjorde så ont
Jag var också den enda som inte fick panik när jag och en vän att på balkongen på gamla avdelningen och helt plötsligt regnade det glas över oss. Hon fick total panik, men jag bara satt där och tänkte på vädret.
JAg vet inte är en bra eller dålig egenskap egentligen är nog både och skulle jag tro
Men det kan inte vara bra att bli för avtrubbad för att ens reagera på onarturliga saker.

Under min första inläggning på vuxenpsyk satt jag ute balkongen när det spöregnade för att bli sjuk, självklart blir jag ju aldrig sjuk, eller blev aldrig sjuk. Men jag satt där med CD-freestyle och lyssnade på mina CD-böcker. Det var dom jag levde för, att få höra fortsättningen och få veta vem mördaren var.