Det var åttan hon skar sig första gången, i ett ärr hon hade haft sedan hon bara var ett småbarn, så att ingen skulle se det smala ljusröda sträcket på hennes arm. Nu är det bort ar borta bland tusen andra.

Nu har jag feber igen och ont som bara den, foten är antagligen inflamerad och det så fruktansvärt ont att det inte gå att beskriva. Så jag sitter här i min säng (ja okej jag gr det hela tiden, men i alla fall) och stirrar på den smutsgröna väggen och skrik kommer tyst in genom min dörr.
En skriker om att hon minsann inte skriker utan bara pratar, pratar i normal samtalston precis som alla andra.
\"Får jag inte prata som alla andra?\" Ekar det i korridoren.
\"Får man inte säga vad man tycker? Vi lever faktiskt i ett fritt land om nu någon härinne kommer ihåg det!\"
Ja förstår ni symboliken med sandlådan?
Det är liksom som att man faktiskt bara är ett barn och personalen är våra föräldrar.
\"Nej! Nu går du inte på ditt rum!\"
Jag försöker i min feberdvala bortse från den dunkande foten och fortsätta tragla mig igenom
\"Dreamweaver 8\" för jag har minsann bestämt att jag SKA lära mig att göra hemsidor innan jag kommer härifrån, (vilket jag nog kommer lyckas med, alltså hemsidan).
Jag gick ut idag för att se om ja klarade av att sova hemma inatt, men när jag kom tillbaka hade jag feber igen och hela min kropp domnande bort med jämna mellanrum. Det slutade med att jag somnades sittandes, ja precis, sittandes.
Min rumskompis tycker att det är så kul när jag somnar framför datorn, (vilket har hänt ett rätt många antal gånger)

Hon hade börjat umgås med en utav flickorna, Sara från den gamla klassen på fritiden. Dom trivdes väldigt bra ihop och insåg efter ett tag att dom båda hade känt likadant i skolan, men ingen av dom hade riktigt förstått hur den andra hade känt, eller jo dom hade väl anat, men inte gjort något åt saken.
Hon levde fortfarande i sin fantasivärd med Tilda, Gaverion, Gaverid och de andra i deras så (eller ja rätt långa berättelser).
I slutet av åttan hade hon gått ner i vikt och skolsyster frågade henne:
\"Har du gjort det medvetet?\" Tyst försökte hon förklara att hon bara hade blivit mer hälsoman, men en kröp sanningen sakta men säkert fram. Hon kände sig tjock, ful och äcklig och hon hade medvetet gått ner i vikt.

Vikt hetsen hade börjat på grund av ett skolarbete mellan idrotten och hemkunskapen i skolan. Eleverna skulle under tre veckors tid skriva ner vad de åt och hur mycket de tränande och sen lägga n alltihop i ett datorprogram som räknade ut hur mycket dom hade fått i sig av alla näringsämnen.
Själva grundidéen tyckte hon var bra, men de tankar som sattes igång i hennes huvud när hon gjorde det tyckte hon inte om.
När hon hem på kvällen efter ridningen hade skolsyster ringt hem till hennes föräldrar och hennes mamma var rasande. Nu i efterhand förstår hon ju sin mammas reaktion och vet att hon egentligen var arg utan bara orolig. Men allt blev så fel och hon bestämde sig för att aldrig mer prata med sin mamma om problem.

PANG! Skrik någon som inte orkar längre, har tappat tålamodet på att ens vara kvar här. Det desperata skriket av en som inte orkar längre. Som inte vill vara kvar i instängdheten utan bara vara fri, bara vara som en riktigt människa utan regler och lagar.
Jag har försökt beskriva förut hur det verkligen är, men det går inte. Det går inte att genom ett papper förmedla den smärta och stora sorg som finns inom en och rädslan för att överhuvudtaget fortsätta andas. Rädslan över att förlora den lila kontroll man en gång hade utan att en bara falla ner, ner, ner i det djupa svarta och ångesten som aldrig tar slut. Det går ibland inte att bara lugna ner sig, det går inte att bara sluta skrika (om man nu kan det) eller bara sluta skära. Ibland är det en möjlighet och ibland måste därför andra komma och hjälpa i ens närhet. Men det är svårt, skrämmande och jobbigt att ens ta emot den hjälpen.

Jag skrev förut att jag är avtrubbad, men ärligt så stämmer det nog inte, jag gråter nu, jag gråter för henne skull och för att jag känner mig så frisk och bara känner att jag tar upp plats för någon annan som istället skulle vara här och ligga i den här sängen, få den omvårdnad som man ibland behöver.

Luften är som betong på axlar
Tjock som lera och går knappt att andas in
Klumpen av gråt i bröstet väger ton
Men tårarna som borde komma vägrar komma
Ögonen och kinderna förblir torra av den lertunga luften
Bara ångesten river i kroppen den har blivit fastsydd järntråd så att ingen ska kunna ta bort den

Och armar fulla med ångestränder göms av långärmade tröjor och armband
Sårskorpor rivs upp igen och igen när luften blir för tung för att andas
Luften är tjock som lera och som betong på axlar

Inte visste väl vi att luft kunde vara så tung och förbjuden?

I stereon sjunger Lars Winnerbäck om Fröken Svår och Hjärter Dam
Men inte ens då skräms ångesten iväg och luften blir inte lättare
Ångesten är fastsydd med metalltråd vid själen och tråden är fäst riktigt ordentligt för att den alltid ska vara kvar

Fruktdiet precis som i tidningen har ersatt varje måltid
För att siffrorna på vågen och runt midjan ska bli helt rätt
Men ångestränderna blir bara fler på armar och ben
Och själen är så söndertrasad att den aldrig mer kan bli hel igen
Men ändå skrivs allt ner i en fin liten bok för att inte kontrollen ska förloras

Inte visste väl vi att det fanns saker som lim inte kunde laga?

Betong på axlar så att benen inte orkar bära längre
När demoner viskar i väggar och allting bara skriker
Då tankarna blir en dödsfälla utan att kunna gömma sig från dem och få dem att försvinna
Orken att kämpa har slocknat och hoppet i ögonen har släckts
Flämtningar efter lertung luft som är för tjock för att andas in