Okej seriöst nu, jag har liksom tappat orken att dra på mitt lilla skyddshölje, jag orkar liksom inte. Kanske beror på febern, smärtan i foten eller att det är så jävla varmt här inne Men just nu orkar jag inte med alla intryck, jag sitter och kämpar med gråten som en klump i halsen. Jag vill bara gråta, skada mig. Att någon (jag vet inte vem), ska trösta mig, men jag vet inte varför. Jag är bara ledsen.
Självklart skriker folk nu, dom skriker ut sin ångest och, jag bara sitter här och kämpar mot gråten.

Det är ju patetiskt egentligen att jag som är så frisk ska vara här, att jag som inte är deprimerad längre vill sitta och gråta över hela in situation som jag själv har skapat.
Jag saknar till och med mina ätstörningar, jag saknar känslan av att svimma även fast man bara ligger ner, (fast det har jag just nu i alla fall, antagligen febern), jag saknar att vara smal att kunna ha vilka kläder man vill. Nu, nu kan jag bara gå och drömma om den där underbara klänningen på HM eller den snygga tröjan på Gina Tricot.

Men jag faller alltid, alltid på godiset jag stoppar i mig och lämnar kvar det i min kropp när jag mycket väl skulle gå n på toaletten och göra mig av med det.
Jag hatar min svaghet som sjuk, att vilja vara sjuk. Precis som nr jag ville vara en av \"dom\" dom där coola.

Jag avskyr att jag inte kan åta det vara bra, att jag alltid måste gå in och ändra, att jag alltid måste förstöra det som är positivt för att jag inte står ut med att må okej.
Men samtidigt så mår jag bra, eller är det bara en illusion? Har jag bara inbilat mg att allt är okej? Eller är det faktiskt okej?
JAg vet inte, jag vet inte vad ni tycker eller vad läkarna tycker. Jag vet inte sanningen är den jag målar upp här eller om jag har missat en del någonstans?

När nian kom och det stora allvaret började, började även Tilda. Hon kom på Tilda i korridoren med en lång spets som hon satt och rispade sig med över handleden.
\"Men vad håller du på med!\"
\"Va...nej inget\" Svarade Tilda undvikande utan att se på henne.
\" Du får inte göra så, fattar du inte det?! Om du gör det en gång tll går jagtill skolsyster\"
Tilda tittade snabbt upp på henne.
\"Eh...nej det gör du inte\" Svarade hon kort.
Under resten av dagen varade in iskall tystnad, som även var blandad med skräck och rädsla för det som hade hänt.

En dag några veckor senare när de två flickorna satt på Tildas rum och som vanlit skrev på en av deras berättelser.
\"Vad gör du? Vad använder du för nåt\" Frågade hon Tilda.
\"En nål...\" mumlade Tilda tyst.

De långa nätterna hade börjat för henne, hon satt uppe till tre fyra på nätterna för att sedan gå kvart i sju och göra sig i ordning för skolan. Hon hade slutat äta frukost, det gick bara inte att få ner tuggorna av mackan i halsen. Tuggan bara växte och växte i henne mun. Hennes föräldrar frågade förtvilat vad hon ville hon ville ha till frukost för att äta den Och det slutade med att hennes mamma eller pappa stod och skar fruktsallad till henne varje morgon för att hon skulle få något i sig innan skolan började.

Efter Tilda erkännande att hon fakiskt skadade sig själv brast allt för henne, gjorde Tilda det kunde ju hon också göra det tänkte hon.

Hon satt i flera nätter med nålen i handen. Hon hade riktat in sig på en blodådra i armen och satt och stack sig själv nätterna igenom.
En natt betstämde hon sig hon skulle lyckas sticka n hela nålen i armen, det gå långt tills att hon hörde ett litet \"plopp\" och när hon drog ut nålen sprutade blodet som en fontän ur det lilla lila hållet. Hon blev livrädd och satt och skakade som ett asplöv.

Förlåt jag kanske inte borde skriva det där sista, men det är sanningen.